Lilypie Kids Birthday tickers Lilypie Kids Birthday tickers Lilypie Kids Birthday tickers Lilypie First Birthday tickers Lilypie Angel and Memorial tickers Lilypie Angel and Memorial tickers

Barnatro

Vad har ni gjort idag? Och hur var vädret hos er?
Här var det näst intill olidligt varmt! Men ack så härligt.

Vi körde en favorit i repris och spenderade dagen hos M, Rosco och lilla F. Barnen hade verkligen jätteroligt och kom bra överens. Likaså pälsbarnen.
Silas sista ord innan han somnade var "jag hade en riktigt bra dag idag" det säger en del.
Jag är så glad att vi börjar lära känna fler och fler här ute, speciellt fler som har barn!
Det har varit ett ganska ensamt år här ute för barnen, och let’s face it - det är kul när föräldrar leker, men inte  kul. Haha. Jag tror att barnen börjar tröttna på mig. 
Därför är det så otroligt välkommet med nya bekantskaper (givetvis både med och utan barn).

Så, bor du i Tidaholm och har leksugna barn - tveka inte att boka en lekdate! Vi är alltid med på noterna. 

Ibland kan jag sakna rättframheten man hade som barn. När man bara travade över till någon unge man knappt visste namnet på och frågade om hen ville komma ut och leka. Eller snarare "ska vi leka". Inga knussler liksom.
Sen gick man glad i hågen ned på gräsmattan och trädde in i en helt annan värld båda två. Jag minns så tydligt hur jag och en granne i området i Gränby (Uppsala) där jag bodde några år, brukade gå ut på baksidan och klättra upp i träden där. 
Givetvis fann vi oss varsin perfekt kungatron i varsitt närliggande träd och satt där, högt uppe i kronorna, och ropade till varandra. Helt övertygade om att vi var älvdrottningar och inget annat.
En annan gång kunde vi släpa med oss barbiedockor och barbiehästar ut på framsidan och bygga en hel värld. Jag minns verkligen hur verkligt det var - hur mäktigt hästarna galopperade över ’savannen’ (läs en plätt på 1x1 meter av gräsmattan) in i djungeln (en syrenbuske). 
Nästa dag startade vi en klubb genom att släpa in övergivna möbler från soprummet i en stor buske - helt övertygade om att vi varken syntes eller hördes för förbipasserande på gården. Vi var så otroligt hemliga. 
Jag kan verkligen sakna förmågan att från ett ögonblick till ett annat kliva in i en helt ny värld. 
Visst ser jag fortfarande potentialen till en kungatron i träd jag passerar, och visst får jag ibland lust att hänga med i barnens lekar och bygga läger åt deras gubbar och figurer och visa dem hur jag brukade leka. Visst ser jag fortfarande potentialen till världens bästa koja. 
Men, jag har tappat förmågan att leva mig in helhjärtat. Och det suger. Det är astrist att bli vuxen. Att inse att man analyserar varje steg man tar, istället för att bara vara spontan. En älvdrottning behöver ingen betänketid för vad hon ska säga. Hon behöver ingen plan över hur leken ser ut - hon improviserar. Hon lever i nuet. Fantasi blir verklighet och verkligheten är bekymmerslös. Alla hinder hon möter på klarar hon av med en fingervink, jag menar, hallå - älvdrottning med trädens kraft och vindens makt, remember?

ALL COPYRIGHTS BY; Rebecca Hoseia
(null)
Dagens Saga-Vilhelmina. Min drömmare.
ALL COPYRIGHTS BY; Rebecca Hoseia

Jag hoppas verkligen att jag en dag hittar tillbaka till förmågan att stänga av verkligheten för en stund. Att bara byta verklighet och följa med barnen till Antarktis mitt i sommaren. Jag vill se isbjörnen de ser på vår gräsmatta.
Jag hoppas verkligen att det inte blir för sent för att få barnasinnet tillbaka. Och vore det så så vill jag bara tacka för alla fantastiska minnen jag får bära med mig. 
Jag hoppas verkligen att mina troll får skapa minst lika underbara minnen, och att de - som jag - inser värdet av dem en dag. 

Vad funderar du på ikväll?
Taggar: barnasinne, barnatro, fantasi;

Alkohol + barn = sant?

Hur firade ni valborg?
Själv tränade jag hund. Kan man fira på bättre sätt?
Nyktert - vettigt - lärorikt och glatt. 
Jag förstår inte alla dessa högtider. Det känns mest som en ursäkt för att alla halvkassa (ja - ursäkta, men det är min åsikt - barn och alkohol hör inte ihop) svennebananföräldrar ska få supa till det framför barnen och skjuta lite raketer utanför nyårsafton. Varför denna alkohol
Varför är det så viktigt att supa till det?
"Men jag tar ju bara några öl - jag super inte!" 
Okej - jättebra för dig. Härligt! Tror du inte att dina barn märker skillnad på dig "efter några öl"? Tror du inte att de kväljs av din andedräkt och känner alkoholdoften från din hud? Tror du verkligen inte att de märker hur du blir allt mer annorlunda ditt vanliga jag?
Varför måste högtid nödvändigtvis gå hand i hand med alkohol? 
Jul, nyår, påsk, valborg, kräftskiva och fan och hans faster. Kan ni inte dricka cola istället? Eller om det är smaken ni är ute efter - drick en alkoholfri öl eller fem.
Jag förstår inte hetsen med alkohol. Men så har jag också sett baksidan av alkohol allt för många gånger under min uppväxt. Och jag har sett dess baksida både inom vården och i skolvärlden. 
Denna lagliga drog. 
Behöver du verkligen dricka? Ligger firandet i alkoholen?
Ligger inte firandet i att spendera tid med dem du älskar och bryr dig om? Det gör det iallafall inte för mig.
Jag menar inte att hela Sverige ska gå och bli nykterister - men jag menar att vi sätter ett fruktansvärt dåligt exempel för våra barn och unga. Vi borde fråga oss huruvida det är värt det
Huruvida vi verkligen behöver dricka alkohol just idag. Behöver vi ett glas bara för att det är fredag?
Har du förtjänat en öl bara för att det varit en slitig dag på jobbet?
Måste man ta en nubbe bara för att det är jul, nyår, påsk, valborg, kräftlördag eller något annat påfund?
Vad sänder det för signaler till barnen du fostrar? Till barnen som ser dig ta din sup, din nubbe, din öl eller din vinare?
Det ska jag med glädje tala om. Det sänder signaler som; 
* alkohol är inte farligt
* alkohol är normalt
* alkohol är ett ont måste
* alkohol är källan till glädje 
* alkohol är den optimala belöningen
* alkohol är något "alla" dricker
Och så vidare och så vidare och så vidare.
Har du ett absolut behov av att dricka - gör det då när dina barn INTE är med. 
Är det så ofattbart svårt att låta bli alkohol omkring barn?
Barn ska inte veta hur alkohol luktar. De ska inte veta att "vuxna blir lite roliga". De ska inte höra att farbror Linus som inte dricker - han är minsann så tråkig. Barn ska inte känna till annat än saft, vatten, mjölk och läsk. Alkohol ska inte finnas i ett barns värld.
Vuxendricka och stark saft var mina absoluta hat-ord som barn. 
Det var då man fick trippa på tå. Då man kunde åka på däng för något man knappt visste att man gjort. Det var då det skreks och bråkades. Då man aldrig kunde sova tryggt. Det var då man var så rädd. 
Barn borde inte ha det så. 
Vi har kommit så väldigt långt i så mycket vad gäller barn och barnuppfostran. Varför ska denna simpla sak vara så svår? 
Varför finns det fortfarande barn som växer upp med en klump i magen så fort mamma eller pappa dricker?
Jag säger inte att alla barn vars föräldrar dricker råkar illa ut - men alla barn påverkas. Vissa rent fysiskt, andra genom att omedvetet pränta in en acceptans för alkohol. 
Jag hade inte velat att min dotter vid 13 år är så van vid alkoholens närvaro att hon använder det som svepskäl för att prova någon hemmablandning med polarna. "Mina föräldrar dricker jämt, så det är lungt!" 
Så sveper hon ett glas eller två och hamnar i riktigt trubbel eftersom hon underskattat alkoholens effekt. Varför? För att hon inte fått lära sig måtta, avhållsamhet och hur farligt alkohol faktiskt kan vara. 
Jag vill inte att alkohol ska vara en naturlig del i mina barns vardag. Aldrig
Och jag hoppas verkligen att fler tänker som jag - så att mina barns vänner inte influerar till att alkohol är normalt och ofarligt.

Jag har så många vänner som fastnat i alkoholens grepp. 
När vi var i tonåren testade vi på - för det gjorde ju alla andra - och - alla som inte testar är ju så tråkiga.
Vad som började med "oskyldigt" testa-på, har för vissa blivit vardag. Många gamla vänner kan inte sova utan sin lilla sängfösare. Det festas varje helg - varje dag tar man sin efter jobbet öl och varannan dag behöver man sitt kvällsmys-vin
Varför? Antagligen finns det olika förklaringar bakom. Vissa kanske inte har fått lära sig alkoholens baksidor. Vissa kanske har lärt sig förtränga sina problem med alkohol. Andra har skapat sig ett regelrätt beroende.
Jag kallar det att vara hobby-alkis.
"Men alkisar är ju såna socialfall som sitter på en bänk och super dagarna i ända"
Inte i min värld. I min värld är en alkis en sådan som behöver ett glas vin. En människa som bara ska ta sig en liten drink varje kväll. Någon som dricker regelbundet och inte kan nöja sig med ett glas kall fanta. 
Måste du dricka si och så många dagar i veckan - då är du i min värld en hobby-alkis.
Det är när man har problem att avstå - när det inte går obemärkt förbi att ölen är slut, eller när det blir sura miner över att behöva köra bil och inte kunna ta sin vinare som man har ett beroende. Och det är då det blir farligt
Ett beroende ser olika ut från person till person. 
För vissa rör det sig om ett beronede som visar sig väldigt sällan - du kanske bara behöver dricka en gång i månaden - men det är likväl ett beroende. 
När du inte behöver dricka och när det inte tar emot att tacka nej till alkohol som du kan kalla dig fri från beroende. 

(null)

Jag vet inte riktigt vad jag ville säga med detta - mer än att jag kände ett stort behov av att få det ur mig. Men jag hoppas att detta kan hjälpa någon eller några att iallafall tänka till lite.
Alkohol och barn är en ekvation som inte går ihop. 

Taggar: alkohol, alkoholist, avhållsamhet, barn, barnmisshandel, föräldraskap, högtid, nubbe, supa, valborg, vinare;

Femminutersmetoden

Jag snubblade över en text ikväll, en text som handlar om ett viktigt ämne. Ett lagligt sätt att utöva barnmisshandel. För det är precis vad jag tycker att det borde klassas som. Misshandel. Psykisk misshandel.

Tänk på det. För en baby finns det en primär människa - om den ammar - är det allt som oftast mamma. Senare kommer även pappa in i bilden och blir en primär människa.
Men för en baby - är vi alla ett. Vi är en enhet. En baby vet ännu inte att vi är två olika människor, den tror att vi sitter ihop. Att vi är samma människa - för att jag finns alltid där. ALLTID. För att det är så det ska vara.
Visst är det jobbigt ibland - att alltid, alltid sitta ihop med sin baby - men det är för en så kort stund! Vips är den tiden förbi. Och tar du inte vara på den när den är - då kommer du att ångra dig.
Tiden är så viktig, för den kommer aldrig tillbaka. Den går inte att köpa.
Här följer texten.

"Det är kväll -
jag känner det.
Allt är som det ska.

Mjuka händer
håller mig
ljummet vatten
omsluter mig.
Pappas leende
däruppe.
Allt är som det ska.

Jag torkas, kläs på.
Mamma håller mig ömt,
Lägger mig vid sitt bröst,
Mina läppar möter
hennes mjuka hud
varm söt mjölk
fyller min mun, min mage.
Allt är som det ska.

Ammandet gör mig dåsig
jag glider in i sömn

Då händer något.
Ett salt finger i min mungipa
Skiljer mig från bröstet
Jag gapar över luft
Lyfts och sänks ner
På platt, dött tyg.

Jag är ren.
Jag är mätt.
Jag är klarvaken.
Jag är ensam.

Allt är tyst.
Allt är mörkt
Allt är fel, fel, fel.

Så jag ropar på dem:
Jag är i fara!
Rädda mig!

Inget händer.
Som spöken kretsar
oron runt mig.
Slukar mig hel.

Allt jag kan göra
Är att om och om igen
ropa
så högt jag kan:
JAG ÄR I LIVSFARA!
RÄDDA MIG!
JAG DÖR!
Om och om igen
för att inte dö.

Korta stunder hör jag mammas röst
Långt långt borta,
Diffust genom mina egna rop.
Räddning på väg.
Jag ropar på henne.
Rösten tystnar.
En dörr slås igen.

Jag ropar och ropar
i förtvivlan
och dödsskugga.
Ropen bor i mina gener
har räddat mina
förfäder och förmödrar
De tysta fick aldrig egna barn.

Skräcken regerar.
Halsen, magen, huvudet, allt värker.
Ibland hör jag mamma
långt där borta
sen försvinner hon igen.

Till slut övermannas jag
av skräcken
Överlämnar mig åt ödet
Bereder mig på döden

Ja, jag ska dö.
Jag vet det nu.
Det är natt,
en farlig tid.
Ingen kommer.

Mamma och pappa är redan döda.
Jag är övergiven
Prisgiven
Orörlig i fiendeland.

Min enda, smala chans:
Att vara tyst
Låtsas redan vara död


Efter evigheters evighet:
Det är morgon.
Jag lyfts upp
av mamma
läggs till hennes bröst.
Jag överlevde.

Sen är allt som det ska.

Till nästa kväll."
Texten är skriven av Marit Olanders 2013

Visst är det en rå och hård text. Skriven på ett naket och brutalt sätt. Men om du tänker efter - så är det skrivet ur en babys perspektiv.
En baby är beroende av närhet och kärlek för att överleva, detta är bevisat genom studier som går ända tillbaka till hitlers eutanasiprogram och längre än så. En babys "människor" är begränsade. En handfull människor utgör hela deras värld. Allt annat är oviktigt. Allt en baby behöver är sina människor. En baby bryr sig inte om rummet, huset, platsen - en baby bryr sig om sin/sina primärpersoner. Thats it. Det är allt den behöver. Dethär ÄR en babys verklighet.

Jag lär mina barn att jag F I N N S där. Inte att jag försvinner. Jag finns A L L T I D där. Vaknar de på natten - då är jag där. Ramlar de - då är jag där. Somnar de - då kysser jag dem på pannan. Är de rädda - då skyddar jag dem med mitt liv. Är de osäkra - då håller jag dem i handen. Är de trötta - då bär jag dem. Är de ledsna - då får jag dem att skratta. Är de glada - då gläds jag med dem.
Att A L L T I D finnas där, är inte att vara en hönsmamma. Det ÄR att vara en mamma.
Att skapa trygga individer - som VET att det finns någon där. Jag behöver inte vara rädd - för någon finns där. Någon vakar över mig och kommer springande om jag ropar.

Att däremot redan i babyålder visa att ingen kommer när jag ropar - det skapar en osäkerhet, en rädsla och en separationsångest.
"Men femminutersmetoden fungerar! Barnen gråter inte efter en vecka eller två!"
Vill du veta varför? Det är inte av självständighet eller rutin. Det är för att de lärt sig att det inte hjälper. De har gett upp. De vet att ingen kommer om de ropar.
BARN SKA INTE BEHÖVA KÄNNA SÅ.

Det handlar om så få år som barnen är barn. LÅT DEM VARA BARN. Barn som vet att någon kommer när de ropar. Barn som vågar vara rädda, som FÅR vara rädda. Som vet att det är okej att känna - vad man än känner. Och oavsett vad man känner - så F I N N S någon där.
För mina barn - kommer någon A L L T I D att finnas där.

Vad tycker du om femminutersmetoden? Motivera!