Lilypie Kids Birthday tickers Lilypie Kids Birthday tickers Lilypie Kids Birthday tickers Lilypie First Birthday tickers Lilypie Angel and Memorial tickers Lilypie Angel and Memorial tickers

Femminutersmetoden

Jag snubblade över en text ikväll, en text som handlar om ett viktigt ämne. Ett lagligt sätt att utöva barnmisshandel. För det är precis vad jag tycker att det borde klassas som. Misshandel. Psykisk misshandel.

Tänk på det. För en baby finns det en primär människa - om den ammar - är det allt som oftast mamma. Senare kommer även pappa in i bilden och blir en primär människa.
Men för en baby - är vi alla ett. Vi är en enhet. En baby vet ännu inte att vi är två olika människor, den tror att vi sitter ihop. Att vi är samma människa - för att jag finns alltid där. ALLTID. För att det är så det ska vara.
Visst är det jobbigt ibland - att alltid, alltid sitta ihop med sin baby - men det är för en så kort stund! Vips är den tiden förbi. Och tar du inte vara på den när den är - då kommer du att ångra dig.
Tiden är så viktig, för den kommer aldrig tillbaka. Den går inte att köpa.
Här följer texten.

"Det är kväll -
jag känner det.
Allt är som det ska.

Mjuka händer
håller mig
ljummet vatten
omsluter mig.
Pappas leende
däruppe.
Allt är som det ska.

Jag torkas, kläs på.
Mamma håller mig ömt,
Lägger mig vid sitt bröst,
Mina läppar möter
hennes mjuka hud
varm söt mjölk
fyller min mun, min mage.
Allt är som det ska.

Ammandet gör mig dåsig
jag glider in i sömn

Då händer något.
Ett salt finger i min mungipa
Skiljer mig från bröstet
Jag gapar över luft
Lyfts och sänks ner
På platt, dött tyg.

Jag är ren.
Jag är mätt.
Jag är klarvaken.
Jag är ensam.

Allt är tyst.
Allt är mörkt
Allt är fel, fel, fel.

Så jag ropar på dem:
Jag är i fara!
Rädda mig!

Inget händer.
Som spöken kretsar
oron runt mig.
Slukar mig hel.

Allt jag kan göra
Är att om och om igen
ropa
så högt jag kan:
JAG ÄR I LIVSFARA!
RÄDDA MIG!
JAG DÖR!
Om och om igen
för att inte dö.

Korta stunder hör jag mammas röst
Långt långt borta,
Diffust genom mina egna rop.
Räddning på väg.
Jag ropar på henne.
Rösten tystnar.
En dörr slås igen.

Jag ropar och ropar
i förtvivlan
och dödsskugga.
Ropen bor i mina gener
har räddat mina
förfäder och förmödrar
De tysta fick aldrig egna barn.

Skräcken regerar.
Halsen, magen, huvudet, allt värker.
Ibland hör jag mamma
långt där borta
sen försvinner hon igen.

Till slut övermannas jag
av skräcken
Överlämnar mig åt ödet
Bereder mig på döden

Ja, jag ska dö.
Jag vet det nu.
Det är natt,
en farlig tid.
Ingen kommer.

Mamma och pappa är redan döda.
Jag är övergiven
Prisgiven
Orörlig i fiendeland.

Min enda, smala chans:
Att vara tyst
Låtsas redan vara död


Efter evigheters evighet:
Det är morgon.
Jag lyfts upp
av mamma
läggs till hennes bröst.
Jag överlevde.

Sen är allt som det ska.

Till nästa kväll."
Texten är skriven av Marit Olanders 2013

Visst är det en rå och hård text. Skriven på ett naket och brutalt sätt. Men om du tänker efter - så är det skrivet ur en babys perspektiv.
En baby är beroende av närhet och kärlek för att överleva, detta är bevisat genom studier som går ända tillbaka till hitlers eutanasiprogram och längre än så. En babys "människor" är begränsade. En handfull människor utgör hela deras värld. Allt annat är oviktigt. Allt en baby behöver är sina människor. En baby bryr sig inte om rummet, huset, platsen - en baby bryr sig om sin/sina primärpersoner. Thats it. Det är allt den behöver. Dethär ÄR en babys verklighet.

Jag lär mina barn att jag F I N N S där. Inte att jag försvinner. Jag finns A L L T I D där. Vaknar de på natten - då är jag där. Ramlar de - då är jag där. Somnar de - då kysser jag dem på pannan. Är de rädda - då skyddar jag dem med mitt liv. Är de osäkra - då håller jag dem i handen. Är de trötta - då bär jag dem. Är de ledsna - då får jag dem att skratta. Är de glada - då gläds jag med dem.
Att A L L T I D finnas där, är inte att vara en hönsmamma. Det ÄR att vara en mamma.
Att skapa trygga individer - som VET att det finns någon där. Jag behöver inte vara rädd - för någon finns där. Någon vakar över mig och kommer springande om jag ropar.

Att däremot redan i babyålder visa att ingen kommer när jag ropar - det skapar en osäkerhet, en rädsla och en separationsångest.
"Men femminutersmetoden fungerar! Barnen gråter inte efter en vecka eller två!"
Vill du veta varför? Det är inte av självständighet eller rutin. Det är för att de lärt sig att det inte hjälper. De har gett upp. De vet att ingen kommer om de ropar.
BARN SKA INTE BEHÖVA KÄNNA SÅ.

Det handlar om så få år som barnen är barn. LÅT DEM VARA BARN. Barn som vet att någon kommer när de ropar. Barn som vågar vara rädda, som FÅR vara rädda. Som vet att det är okej att känna - vad man än känner. Och oavsett vad man känner - så F I N N S någon där.
För mina barn - kommer någon A L L T I D att finnas där.

Vad tycker du om femminutersmetoden? Motivera!

Vårt belöningssystem

Jag har tidigare fått frågan om hur vårt belöningssystem funkar - så här kommer det utlovade inlägget.

Idéen väcktes då Rafael skulle börja potträna - en godis och ett märke per gång på pottan, när en rad var full fick han ett paket.
Idéen utvecklades och blev ett belöningssystem för saker som man endå ska göra - men som kanske blir lite roligare med en belöning.
Jag ritar varje schema för sig och ändrar uppgifterna utefter vad som "behövs" för stunden.
Är vi inne i en period där just sätta på sig strumporna själv är JÄTTEjobbigt - ja men då tar vi med det på schemat och gör det till en rolig grej!

Såhär kan ett schema se ut;

Rafaels schema just nu.
Silas schema just nu.

Äta upp sin mat - att äta tills man är mätt och känner sig klar. Detta bestämmer barnet självt. Punkten finns med och är viktig då båda grabbarna har svårt att fokusera vid matbordet och glömmer bort att äta.

Klä på sig själv - en strumpa eller all plagg, det spelar ingen roll - men man har klätt på sig något själv under dagens gång.

Städa (oavsett form) - städa rummet, släng något i soporna, plocka upp jackan från golvet, hjälp till att torka av bordet - städa - i alla former.

Borsta tänder - precis som det låter, borsta tänderna morgon och kväll.

Duka på/av - plocka fram sitt eget glas eller välja bestick själv, eller ställ tallriken i diskhon efter maten.

Leka snällt med Silas / Leka fint med Rafael - med andra ord - säg till en vuxen istället för att slåss eller skrika åt varandra.

Hjälpa till med bebisen - klappa på henne, starta om hennes speldosa när den tar slut, sjung en sång med henne, hämta spytrasan, ge henne nappen eller något liknande.

Träna bokstäver - skriva sitt namn, peka ut vilken bokstav som står, läsa en bok tillsammans eller liknande.

Hjälpa till med djuren - hjälpa till att hälla upp torrfoder i skålarna (barnens favorituppgift).

Läsa bok - sitta ner och läsa en bok tillsammans.

Som tidigare nämnts ändras dessa punkter varje gång schemat ritas. Och det måste inte alltid vara något tråkigt. Emellanåt finns punkten "Skratta", "Kramas" osv :) det ska vara roligt att lära.

Dessa scheman är alltså utformade av mig - inte förankrade inom någon speciell metod eller teori, utan endast ett sätt som funkar för oss i vår familj.
Min tanke är att med positiv förstärkning hjälpa barnen att lära sig alldagliga saker.

Så hur funkar det då?
Jo, för varje punkt som avklarats under dagen får man ett märke. Raderna går vågrätt och har ingen speciell tidsram. Utan om man ena dagen inte orkat städa - så att en ruta är tom - så kan man fylla rutan genom att städa dagen efter eller någon annan dag. Det är alltså aldrig för sent.
Vad händer då när raden är full?
Jo - för varje full rad får man välja ett paket i sin låda.

Rafaels låda är den med en fågel, och Silas den med en noshörning.

I lådorna ligger hemliga belöningar. Det kan vara allt från en film till en tallrik med babblarna, till en tröja, till en egen liten box med flingor, till ett samlarkort, en mössa, en bok, ett pyssel till en ingrediens till lekköket osv osv osv.

Rafaels låda
Silas låda

Barnen tycker att det är jätteroligt - och VET att man inte kan få ett paket varje dag. Det är inget de är ledsna för - utan kämpar på följande dag för att fylla raden.
Och det är absolut ingen press - vill man inte sätta märken en dag - då gör man helt enkelt inte det.
Som jag nämnde innan - det ska vara roligt att lära!

Här hänger våra scheman!

Som ni ser på bilden ovan finns det ytterligare en form av schema. Detta används ännu bara av Rafael - då Silas är lite för liten.

Reflektionsschemat

Detta schema ger INGEN belöning. Utan är endast till som en guide för att prata igenom dagen.
Schemat går åt båda håll och vi bestämmer TILLSAMMANS vilka märken som skall sättas.
Exempel:
"Har vi lyssnat på dig idag? Varför/Varför inte?"
"Har du lyssnat på oss idag? Varför/Varför inte?"
"Har vi samarbetat idag? Hur då? Varför inte?"
"Har vi talat med snälla ord idag?"
"Har du använt snälla ord idag?"
Detta för att man ska kunna reflektera tillsammans med barnet på ett illustrerat sätt över hur dagen löpt - bra som dåligt - och kunna diskutera varför det blev som det blev.

Pärmarna

När ett schema är fyllt sätter vi det i respektive pärm. Barnen tycker om att kolla igenom sina scheman då och då, och att visa mormor/morfar/moster/morbror eller liknande som kommer på besök. De är stolta över sina scheman och vad de uppnår helt på egen hand.

Lämna gärna en kommentar! Använder ni belöningssystem? Hur ser det isåfall ut hos er?
Vad tycker du om belöningssystem och varför?

Bara för att detta funkar jättebra för oss och båda pojkarna betyder det inte att det är rätt för alla andra och deras barn. Man får prova sig fram tills man hittar rätt - precis som med mina scheman - alltid under utveckling. 😊

Några sånadär ärliga carpe diem ögonblick

Som ni säkert redan märkt är inte dethär en blogg där precis allt går i symmetriska linjer, rosaskimrande fågelkvitter eller alltid enligt planen. Och det är precis tanken. För hur kul är det egentligen att läsa en blogg där varje dag är sådär Facebook-status-bra, jämt? Not so much va?
Jag försöker istället skriva så ärligt jag kan om hur livet med småbarn kan vara. Ibland har man sånadär sällsynta carpe diem dagar som man läser om i föräldrahandböckerna, men oftast har dagarna inslag av vad vi kallar småbarnslivet.
Så - här följer några punkter ur dagens fetstilta Carpe Diem lista. Har jag för övrigt nämnt att just Carpe Diem hysterin gör mig knäpp?
Inte?
Ja då vet ni det nu.

Silas blev arg - Silas fick tillåtelse av bästa AK att ta ut sin ilska. Silas gjorde således det. Ljudnivån var någonstans vid atmosfären. MEN HELLEFLUNDRA SÅ LUGN HAN VAR DÄREFTER.
Mitt hår behagade tova sig. Och då menar jag alltså att HELA HÅRET var en enda stor tova. Amma they said. It will be fun they said. #hormoner
Tack och lov för svägerskan 🙏🏼.

* vi sa åt barnen att inte leka med dörren. Barnen lyssnade inte. Rafael klämde handen.

* vi sa åt barnen att inte stöka i soffan. Barnen lyssnade inte. Silas slog i huvudet.

* Silas ville vänta inomhus medan pappa bar in en låda. Silas ångrade sig. Silas gick ut i strumplästen i snön. Silas var arg i en halvtimme för att han blev blöt.

* Silas ville byta blöja. Pappa bytte blöja på honom. Silas blev arg för att pappa bytte blöja.

* Silas såg på film. Silas pausade filmen. Silas blev vansinnig för att filmen var pausad.

* Bebisen somnade efter en halvtimmes stök och magknip. Silas blev arg utan speciell anledning. Skrek. Bebisen vaknade igen.

* Silas vill åka till farmor. Vi ska klä på oss för att åka till farmor. Silas vill inte ha kläder. Silas blir rasande för att vi inte åker utan ytterkläder.

* Det var mörkt ute när vi åkte hem. Silas ville inte att det skulle vara mörkt. Silas skrek i tio minuter.

Och så är livet med en treåring gott folk! Bebismammor - ni har ingen aning om vad ni har att vänta 😂👌🏼.

Så Carpe Notte gott folk. Skit i dagen. Fånga natten!

Nämn ett ärligt moment om livet med barn! Kom igen people - detta kan ni! Det kan inte vara bara mina barn som inte alltid sjunger psalmer och planterar blommor.