Lilypie Kids Birthday tickers Lilypie Kids Birthday tickers Lilypie Kids Birthday tickers Lilypie First Birthday tickers Lilypie Angel and Memorial tickers Lilypie Angel and Memorial tickers

Dagens kändis-träff!

Som jag nämnde tidigare träffade vi en hemlig kändis idag. Någon jag beundrat sedan barnsben, och någon som fortfarande är en stor del av mitt liv igenom sina alster.
Kändisen vi mötte idag var ingen mindre än författaren Pia Hagmar
Geniet bakom bland andra barnböckerna om;
Dalslandsdeckarna
Flisan och
Klara. 
Och många fler därtill såklart. Men just dessa tre serier har kantat mitt liv.
Böckerna om Flisan var de allra första böckerna jag läste på egen hand. Böckerna som öppnade en helt ny värld. En värld där jag som ganska udda och lite mobbad figur kunde finna en annan tillvaro. Jag kände så mycket igen mig själv i böckerna om Flisan. (Japp - jag hade både osynliga vänner och osynliga hästar ganska långt upp i åldrarna). 
Flisan är en av de serier jag bara längtar efter att få läsa för mina egna barn.
Därefter kom Klara böckerna, vid det laget hade jag redan egen häst och tävlade en hel del och svepte därför böckerna snabbt och i rak följd. Jag minns så väl en kväll då jag glömde tiden och låg på golvet inne hos min häst - Flight Kloster (varmblodstravare född -94) - och läste Klara tills långt efter att sista bussen hade gått. Min älskade mormor kom då som den klippa hon är och körde mig hem utan att berätta för mamma hur länge jag egentligen drömt mig bort i stallet. Tur för mig.
När böckerna om Klara var plöjda började fasen Dalslandsdeckarna, speciellt föll jag för "den försvunna hästen" och "rånarna i ödetorpet". Döm om min förvåning när jag - ungefär 10 år senare - snubblar över dem i en bokhandel och får tillbaka alla gamla minnen om hur spännande de var, hur jag aldrig kunde sluta läsa, och hur de fick mig att drömma om hjältedåd och äventyr på sommarloven. 
Det blev inte bättre än att jag köpte den första boken i samråd med Rafael - vi snubblade nämligen över dem då vi var i stan och högtidligen skulle välja ut hans första kapitelbok. 
(I denhär familjen är steget från "vanlig bok" till kapitelbok ett oerhört stort steg i livet, värt att firas!)
Rafael - liksom jag - fastnade direkt och vi har därefter samlat på oss alla 19 böcker i serien. Vad har man annars julaftonar, födelsedagar och helt vanliga mamma-ger-en-oprovocerad-present-dagar till? 
Nu har vi bara några ynka små böcker kvar innan serien är helt slut och vi får se oss om efter nya äventyr. Jag har dock en svag känsla av att det blir något mer av Pia Hagmar. Möjligen serien Pål & co, som hon tipsade oss om idag. 
Nåja - det får räcka som bakgrundsinformation!

(null)

Idag träffade vi henne alltså - min och Rafaels stora författar-idol. 
Och vilken positiv överraskning vi fick! Många författare och kändisar kan ibland vara lite snorkiga - men inte Pia Hagmar inte! Vi kom släpandes med en kasse om 19 böcker - vilka hon glatt signerade medan hon förde ett genuint och ärligt samtal med Rafael. 
Finns det något som kan röra en mammas hjärta mer än så? Det tror jag inte faktiskt
Som förälder känner man ganska snabbt huruvida ens barn är önskat eller bara ses som jobbigt - och här var det verkligen genuin och jordnära vänlighet som regerade.
Rafael fick ställa alla sina typiska Rafael-frågor, han fick svar på sina rättframma funderingar och han fick tala om hur otroligt mycket han älskar böckerna om Dalslandsdeckarna. Och ni ska veta hur stolt han är över att ha fått veta karaktärernas "riktiga" namn - alltså namnen på de verkliga individer som inspirerat till karaktärerna. 
Det var så otroligt härligt att få se honom så sprudlande lycklig och stolt!
Och jag måste faktiskt erkänna att jag själv är lite starstrucked. Det är verkligen häftigt att träffa hjärtat bakom de böcker som hjälpt en genom såväl tuffa som härliga barndomsår. Det var faktiskt där drömmen om författarskap startade. Med Flisan. 
Och ännu är min saga inte slut - en vacker dag kanske jag finns på omslagen.

(null)

Mötet med Pia Hagmar avslutades oväntat bra då Silas faktiskt köpte sin första ’kapitelbok’ (boken har visserligen inga uppmärkta kapitel - men det är en längre bok med hårdpärm som enkelt går att dela i två delar när man läser) - nämligen boken om den lille hästen Svante - smartast i stallet.
Boken är skriven ur Svantes eget perspektiv, vilket ger det hela en härlig och genuin känsla. Vi började läsa redan ikväll - om hur Svante blir hämtad ur hagen - självklart på egna villkor - och ryktning påbörjas. Där pausade vi, ett gott tecken är att han genast började tjata om "ett kapitel till". Bättre betyg går inte att få.
Vi köpte även del 2 och 3 om Svante - så vi har att göra! 
Lilla Silas. När blev du så stor?

Det var en otrolig ära att få träffa Pia Hagmar - tala med henne och ta del av hennes varma personlighet. Tack Pia - för att du gav vår morsdag guldkant. Och tack - för att du gjorde en liten pojke så otroligt gott genom att ge honom utrymmet att vara sig själv. 

Taggar: Dalslandsdeckarna, barnbok, flisan, författare, klara, kändis, pia Hagmar;

Ekot efter en älskad

Det är alltid jobbigt att vara ett barn med separerade föräldrar - två kompletta familjer att älska och sakna - alltid. Två vardagar och två hem. Två rum och två parallella liv. 

Men att vara förälder till ett barn med växelvis boende - det är också speciellt.
Man säger ofta att det blir lättare med tiden. "Du vänjer dig - ta vara på din lediga tid istället!".
Men på den tiden det var bara jag och Rafael - då var det verkligen ingen fröjd att vara "ledig". En bit av mig dog varje gång han åkte - och att genomlida tiden utan honom var en ren plåga. 
Nu är det inte bara han och jag längre - men han tar fortfarande med sig en bit av mig när han åker - och jag blir inte hel igen förrän han är tillbaka i mina armar igen.
Det blir inte bättre med tiden - man blir bara bättre på att dölja hur ont det gör att behöva vinka "vi ses nästa vecka". 

I början kunde jag inte hålla masken - utan fick vända mig bort när ansiktet sprack - så att han slapp se tårarna. 
Nu för tiden kommer tårarna först i bilen. 
Det handlar inte om rädsla för att han skulle ha det dåligt - tvärt om - han har två helt underbara familjer. Dubbelt upp med kärlek. Dubbelt med presenter på jul och födelsedagar, dubbelt med kramar, dubbelt med pussar, dubbelt upp med människor som älskar honom. Dubbelt upp med stöd genom hela livet. 
Han kunde verkligen inte ha det bättre. 
Nej - tårarna kommer just för att tomheten letar sig in. 
Att inte kunna krama honom godnatt. Att veta att ikväll blir det ingen kvällsbok. Att veta att imorgon möts jag inte av hans tusen frågor och roliga påståenden.  
Denhär veckan är det inte min plats - denhär veckan är någon annans. 
Visst är det ett egoistiskt sätt att känna - men så känner nog alla separerade föräldrar. I en perfekt värld skulle alla som älskar ett barn ha den platsen - alla dagar - alltid. 

Samtidigt som tårarna inte går att stoppa - så är jag så tacksam. Tacksam att han är så älskad. 
För att det finns barn som ingen vill ha. Där de bråk som uppkommer inte handlar om vem som vill ha barnet mest - utan vem som "måste". 
Och det - det är alldeles fruktansvärt. 

Alla barn förtjänar någon som älskar dem. Och min vackra, underbara kille - han har dubbelt upp. Det är jag så tacksam för.

En såndär trött-mamma-paus

Idag har vi varit i långtbortistan på tvåårskalas för finaste prinsessan Leija ❤️ dotter till min bästa M.
Där mötte vi upp min andra bästa - C, och Rafaels bästis Melwin. De har hängt ihop sedan Melwin föddes, och det är så mysigt att se dem tillsammans. Så goa vänner - trots att de inte ses så ofta längre!
C hade även med sig sin karl denna gången - A. Jag får erkänna att jag varit skeptisk. Jag menar - en kille lång som ett hus börjar dejta ens bästa vän och ens favoritMelle - det är min plikt att vara skeptisk!
Men jag säger bara - grattis älskade vän. Jag tror minsann att du hittat hem tillslut ❤️.

A, gudmor C och lilla Saga-Vilhelmina ❤️
Rafael och Mellebus 😍
Mina bästa ❤️❤️

Nu är vi hemma sedan länge. Barnen sover och imorgon ska Rafael till pappa. Raffeveckan går alltid liiiite för snabbt. Jag önskar nästan att dygnen var längre, bara så att jag kunde hålla om honom en liten stund till.
Men vi har hunnit med mycket denna veckan - därav min avsaknad på inlägg här. Jag har helt enkelt haft en sån vecka där jag bara behövt ägna mig åt barnen och familjen.

Speldag med Raffe-mamma time ❤️
Min stora och min lilla ❤️
Två slagna hjältar ❤️ barnkalas är tunga grejer sörrö!

Även småkatterna har det gott idag. "Tant" Phoenix på åtta månader har nämligen antagit någon form av extramamma-roll sedan de fick flytta ut i vardagsrummet idag - till centrum av allt stök. Nu är de nämligen tre veckor gamla - och det är dags att börja utforska världen 😍.

Väktar-vovven med full koll!
Phoenix (den mörke) hjälper till ❤️ tvättar ungarna medan de äter 🙈

Här om dagen julstädade vi även hos den välmatade Tandlöse. Vår tioårige maskot. Världens socialaste sköldpadda som gärna hänger med i soffan eller på axeln. På nyår fyller han elva år - vår lille farbror.

Närbild - under städning 😷 det är märkligt hur mycket skit som åker upp när man rör om i gruset 😂
Efter-städning-helhetsbild 👌🏼 killen med stil!

Tandlöse har bott med fiskar större delen av sitt liv - men gången innan här i dagarna då Silas "matade" fiskarna - matade han med torkade räkor och krill. Sååååå salthalten blev för hög innan vi hann byta vattnet - så alla fiskar dog 😅 utom några envisa små malar.
Nu har jag skruvat åt locken på burkarna så hårt att jag själv inte får upp dem 👌🏼. Så vi kanske vågar skaffa fiskkompisar åt honom igen sen. Kanske.

Tröttmös ❤️

Nu ska jag joina mina kids i drömmarnas land. Dessvärre från soffan då "vissa" var utan blöja tidigare idag och passade på att kissa rikligt på mitt täcke - och min madrass. Charmig överraskning såhär när jag skulle krypa till sängs.
Au revoir chérie 😘