Lilypie Kids Birthday tickers Lilypie Kids Birthday tickers Lilypie Kids Birthday tickers Lilypie First Birthday tickers Lilypie Angel and Memorial tickers Lilypie Angel and Memorial tickers

Innan regn kommer regnmoln

Idag var en riktig jävla skitdag - hundträningen gick ungefär såpass bra att jag bestämde mig för att inte göra om fanskapet till en pälsmössa. Och min nacke gör fruktansvärt ont.
Utöver det fick jag nyss veta att jag inte har arbete att komma tillbaka till efter min sjukskrivning - detta på omvägar då arbetsgivaren inte hört av sig alls. Så vill ni ha ett pepptalk är ni varmt välkomna att slå mig en pling. Instruktören råkade dock braka igenom ett plastbord han satte sig på under träningen - det ljusade upp min dag betydligt!
Men - eftersom att dagen varit trist och tämligen ointressant - tänkte jag istället berätta om gårdagen - den var nämligen underbar.

Jag och barnen hade en supermysig söndag. Vi tog bilen in till Tidaholm och tog en promenad till netto och köpte fika. Det blev en blandad kompott eftersom att alla var med och valde. Vindruvor, bananer, oboy och mini-donuts. Vad annars liksom.
När alla var överens och fikabuffen betalad gick vi till lekparken i stadsparken, ingen av oss har varit där förr - men den var verkligen kanon!
Alla barnen hittade saker att göra, och även mamman. (Japp - det finns filmbevis på att både jag och Frank har åkt linbana och cyklat på cykelkarusell).

Vi varvade picknick med linbaneåkning, cykling och hinderbanor. Det var faktiskt otroligt länge sedan som jag kände mig så genuint lycklig. Ni vet, när man kan släppa allt och bara hänga med kidsen i nuet. Underbar känsla!
Jag funderar seriöst på att införa söndags-picknick. Bara för att ta tillvara på just mys-hänget. 
Vad tror ni om det?

ALL COPYRIGHTS BY: Rebecca Hoseia
(null)
ALL COPYRIGHTS BY: Rebecca Hoseia

Efter vår utflykt var det dags för hundträning. Aldrig mig emot! Det blev en toppenträning med go och glad stämning. Jag har nog inte skrattat så mycket sedan skadan i december faktiskt. 
Underbart. Igår var nog helt enkelt en av mina lyckligaste dagar någonsin. 
Det blir så när man får spendera bra tid med dem man tycker om och älskar. Kravlös tid, där man kan vara sig själv och ingen annan. 
Det är så viktigt att man tar sig den tiden. Låter sig slappna av. 
Tack  alla inblandade för att ni gör mitt liv rikare. 

Ikväll när jag kom hem möttes jag dock av en dejtmiddag med hemmagjorda biffar och ungsstekt potatis. Kan det bli bättre? 
Det har jag verkligen saknat. 
När livet kommer emellan är det så lätt att glömma att det är dom små sakerna som är så viktiga i ett förhållande. Att bara prata och checka läget någon gång per dag. Att avsluta alla telefonsamtal med ett "jag älskar dig". Att laga en maträtt man vet att ens bättre hälft tycker om. En kram när man kommer hem. 
Det är i detaljerna som skönheten finns. Och det tappar man gärna när livet blir lite intensivt och motigt. 

(null)

Tack till livet. För skitdagar - som gör att man verkligen ser och uppskattar de bra dagarna. 
Det är endast i mörker som stjärnor syns. 
Taggar: barn, hundträning, lekpark, middag, picknick, skitdagar, stadspark, utflykt;

Jag vill bara be dig om ursäkt.

Jag kände dig inte - och våra vägar hade förmodligen aldrig korsats. Men jag känner din själ. 
Jag känner den ömtåliga konstnären. Den emotionella musikern. Den lilla grabben med kepsen bak och fram som behöver trygghet, rutiner och stabilitet. 
Jag känner din ångest. Vi såg alla dina rop på hjälp. Men ingen såg dig
Du var inte den första - och du är inte den sista. 
Världen vi lever i idag skyr inga medel för framgång. Du blir din success. Du blir din titel, ditt arbete, din image. 
Du kategoriseras utifrån ditt val av hundras, utifrån vilken bil du kör - vilken jacka du har eller i vilken världsdel du tar semester. 
Du blir inte dig själv. Vi glömmer individen. 
Vi glömmer att bakom alla kändisskap - bakom varje fasad - finns en individ. En individ som känner
Trots att vi idag mer än någonsin brinner för det mänskliga värdet - är det också idag, mer än någonsin, som vi glömmer att se till individen
Det spelar ingen roll om det gäller Avicii, Donald Trumph eller den fräkniga tjejen i parallellklassen. Vi är alla människor. 
Idag är näthatet större än någonsin förr. Är du en offentlig person (med det inte sagt att du är någon form av kändis, det räcker egentligen med att du äger ett konto på en enda social media) är du också offentligt byte. Det är hunting season året om. Varför?
Min teori är att vi idag aldrig behöver stå för våra ord. Vi kan gömma oss bakom en skärm. Vi slipper se våra bokstäver bilda meningar som river sönder ljuset i ögonen på en annan människa. Vi ser inga tårar. Och skulle någon säga stopp - då kan vi trycka på escape och outa denne någon för att leka offer
Sedan när blev att säga stopp till mobbing och ren elakhet att ’leka offer’? Vad är det för fel på världen idag? 
När blev vi så irrationella och onda? När blev det svagt att vara stark?

Jag såg dokumentären om Avicii ikväll. Om Tim. En vanlig ung kille. En kille jag inte kände. 
Trots att jag inte kände honom kände jag så väl igen honom. 
Ångesten. Jakten på lycka. Pressen över att försöka tillfredsställa andras drömmar och visioner. Paniken över att man känner sig onormal. Känslan av att inte passa in. 
Och jag undrar bara - varför var det ingen som lyssnade? 
Så många verkar ha förstått vad som pågick inuti denna unga pojke. Så många som kunde ha sträckt ut en hand, gett honom en kram och stått bakom honom i fighten mot trycket. 
Allt som krävs är en enda person. En enda person gör skillnaden i meningen jag mot världen eller vi mot världen. 
Han ville inte längre. Endå accepterades inte hans beslut. "Men han var en offentlig person - då får man ta sånt!"
Really? Är det verkligen det bästa du har att komma med? En offentlig person kan bli sjuk precis som du och jag. En offentlig person är varken känslokall eller odödlig. 
Att en person är offentlig ger inte dig rätten att tycka dig veta bäst. Att vara en offentlig person är inte att vara en offentlig ägodel

Det gör mig så ont att veta att denna unga kille - som satt på så mycke potential. Som hade så mycke kärlek och ödmjukhet i sin kropp - aldrig fick uppleva känslan av slentrianmässig lycka.
Han fick aldrig chansen att finna sig själv. 
Och det som smärtar mig mest är att han inte är ensam. Han bär bara ett namn som folk minns.
Detta händer varje dag i vårt samhälle. Barn far illa. Drömmar krossas. Vi lägger oss i andras liv. Vi tycker oss veta bäst - och vi förstör så många individer.

Jag blir rädd när jag tänker på att detta är klimatet som mina barn ska växa upp i. Jag är så rädd att se dem förstöras av samhället. Att se dem bygga murar kring sina innersta rum, kring de delar som bygger individen jag älskar. Individen jag är stolt över - som gör att de skiljer sig från mängden
Jag vill - som alla andra föräldrar (hoppas jag) - att världen ska se det jag ser. Att de ska vinna aktning och uppskattning för vad de är och inte vad de åstadkommer.

Ett ord som fastnat hos mig sedan barnsben är "allt vad ni gjort för en av dessa mina minsta bröder, det har ni gjort mot mig". 
Det spelar ingen roll om du utåt sett är en jättefin person, om du sparkar din hund när ingen ser. Du vinner inget på att ge blommor till chefen om du spottar tiggaren i ansiktet på vägen hem. Det är vad som sker i tysthet som visar vem du är. Inte vad du gör på din Facebook, din instagram, din blogg eller bland andra människor på stan. 

Snälla Sverige - vakna - vi måste börja ta hand om varandra. 

(null)

Tim - jag vill bara be dig om ursäkt. Dig och alla andra som skriker ut behovet av förståelse och stöd utan att bli hörda. Förlåt. För hur samhället blivit. För jakten på lycka. För att det idag är normalt att leva med ångest och psykisk ohälsa. 
Förlåt. 
Jag hoppas innerligt att du äntligen fått frid. Vila mjukt - du och alla andra som levt livet på ett emotionellt hav. Jag kände dig inte - men jag vet att du förtjänade inner peace.
Taggar: Avicii, Donald trumph, framtid, förlåt, generalisering, individ, mobbing, människovärde, nutid, näthat, panikångest, psykisk ohälsa, stress, vakna, vår tid, ångest;

Idag var vi på rebornutställning

Idag har jag och Rafael varit på rebornutställning i Jönköping. 
Ack så trevligt det var! Många nya ansikten - och några gamla. 
Och SÅ MÅNGA BEBISAR! 
Det är helt galet hur man med sina bara händer kan skapa såna otroliga konstverk! 

ALL COPYRIGHTS BY: Rebecca Hoseia
(null)
Rafael och hans docka Josef.
(null)
Josef och Idun - självklart med smygreklam för Älska Livet.
(null)
En oerhört söt toddler som jag tycker liknade himla mycket på Saga-Vilhelmina. Tyvärr uppfattade jag aldrig namnet på artisten.
(null)
En liten söt en rebornad av Rebecca Daisy Tingvall.
(null)
Vi fick också äntligen äran att träffa fina Annan Margaretha Malmborg och hennes man Niclas. Dessa har känt till mig sedan jag bara var en liten lort som sprang omkring barfota på sommarläger. 
ALL COPYRIGHTS BY: Rebecca Hoseia

Än en gång har hobbyn lett mig till nya bekantskaper och insikter. 
Jag rekommenderar er varmt att gå när nästa tillfälle bjuda! Det var så häftigt 

Tack för allt - fina läsare!
Nu tar mina batterier slut - jag har somnat flera gånger under att jag skrev detta inlägg. Mer om min svaghet för dockor en annan gång helt enkelt!
Men vill ni se en helt fantastisk artist rekommenderar jag varmt och innerligt att ni besöker "Anna Margaretha Malmborg" på Facebook - eller Annas butkq uniq!