Lilypie Kids Birthday tickers Lilypie Kids Birthday tickers Lilypie Kids Birthday tickers Lilypie First Birthday tickers Lilypie Angel and Memorial tickers Lilypie Angel and Memorial tickers

Jag vill bara be dig om ursäkt.

Jag kände dig inte - och våra vägar hade förmodligen aldrig korsats. Men jag känner din själ. 
Jag känner den ömtåliga konstnären. Den emotionella musikern. Den lilla grabben med kepsen bak och fram som behöver trygghet, rutiner och stabilitet. 
Jag känner din ångest. Vi såg alla dina rop på hjälp. Men ingen såg dig
Du var inte den första - och du är inte den sista. 
Världen vi lever i idag skyr inga medel för framgång. Du blir din success. Du blir din titel, ditt arbete, din image. 
Du kategoriseras utifrån ditt val av hundras, utifrån vilken bil du kör - vilken jacka du har eller i vilken världsdel du tar semester. 
Du blir inte dig själv. Vi glömmer individen. 
Vi glömmer att bakom alla kändisskap - bakom varje fasad - finns en individ. En individ som känner
Trots att vi idag mer än någonsin brinner för det mänskliga värdet - är det också idag, mer än någonsin, som vi glömmer att se till individen
Det spelar ingen roll om det gäller Avicii, Donald Trumph eller den fräkniga tjejen i parallellklassen. Vi är alla människor. 
Idag är näthatet större än någonsin förr. Är du en offentlig person (med det inte sagt att du är någon form av kändis, det räcker egentligen med att du äger ett konto på en enda social media) är du också offentligt byte. Det är hunting season året om. Varför?
Min teori är att vi idag aldrig behöver stå för våra ord. Vi kan gömma oss bakom en skärm. Vi slipper se våra bokstäver bilda meningar som river sönder ljuset i ögonen på en annan människa. Vi ser inga tårar. Och skulle någon säga stopp - då kan vi trycka på escape och outa denne någon för att leka offer
Sedan när blev att säga stopp till mobbing och ren elakhet att ’leka offer’? Vad är det för fel på världen idag? 
När blev vi så irrationella och onda? När blev det svagt att vara stark?

Jag såg dokumentären om Avicii ikväll. Om Tim. En vanlig ung kille. En kille jag inte kände. 
Trots att jag inte kände honom kände jag så väl igen honom. 
Ångesten. Jakten på lycka. Pressen över att försöka tillfredsställa andras drömmar och visioner. Paniken över att man känner sig onormal. Känslan av att inte passa in. 
Och jag undrar bara - varför var det ingen som lyssnade? 
Så många verkar ha förstått vad som pågick inuti denna unga pojke. Så många som kunde ha sträckt ut en hand, gett honom en kram och stått bakom honom i fighten mot trycket. 
Allt som krävs är en enda person. En enda person gör skillnaden i meningen jag mot världen eller vi mot världen. 
Han ville inte längre. Endå accepterades inte hans beslut. "Men han var en offentlig person - då får man ta sånt!"
Really? Är det verkligen det bästa du har att komma med? En offentlig person kan bli sjuk precis som du och jag. En offentlig person är varken känslokall eller odödlig. 
Att en person är offentlig ger inte dig rätten att tycka dig veta bäst. Att vara en offentlig person är inte att vara en offentlig ägodel

Det gör mig så ont att veta att denna unga kille - som satt på så mycke potential. Som hade så mycke kärlek och ödmjukhet i sin kropp - aldrig fick uppleva känslan av slentrianmässig lycka.
Han fick aldrig chansen att finna sig själv. 
Och det som smärtar mig mest är att han inte är ensam. Han bär bara ett namn som folk minns.
Detta händer varje dag i vårt samhälle. Barn far illa. Drömmar krossas. Vi lägger oss i andras liv. Vi tycker oss veta bäst - och vi förstör så många individer.

Jag blir rädd när jag tänker på att detta är klimatet som mina barn ska växa upp i. Jag är så rädd att se dem förstöras av samhället. Att se dem bygga murar kring sina innersta rum, kring de delar som bygger individen jag älskar. Individen jag är stolt över - som gör att de skiljer sig från mängden
Jag vill - som alla andra föräldrar (hoppas jag) - att världen ska se det jag ser. Att de ska vinna aktning och uppskattning för vad de är och inte vad de åstadkommer.

Ett ord som fastnat hos mig sedan barnsben är "allt vad ni gjort för en av dessa mina minsta bröder, det har ni gjort mot mig". 
Det spelar ingen roll om du utåt sett är en jättefin person, om du sparkar din hund när ingen ser. Du vinner inget på att ge blommor till chefen om du spottar tiggaren i ansiktet på vägen hem. Det är vad som sker i tysthet som visar vem du är. Inte vad du gör på din Facebook, din instagram, din blogg eller bland andra människor på stan. 

Snälla Sverige - vakna - vi måste börja ta hand om varandra. 

(null)

Tim - jag vill bara be dig om ursäkt. Dig och alla andra som skriker ut behovet av förståelse och stöd utan att bli hörda. Förlåt. För hur samhället blivit. För jakten på lycka. För att det idag är normalt att leva med ångest och psykisk ohälsa. 
Förlåt. 
Jag hoppas innerligt att du äntligen fått frid. Vila mjukt - du och alla andra som levt livet på ett emotionellt hav. Jag kände dig inte - men jag vet att du förtjänade inner peace.
Taggar: Avicii, Donald trumph, framtid, förlåt, generalisering, individ, mobbing, människovärde, nutid, näthat, panikångest, psykisk ohälsa, stress, vakna, vår tid, ångest;

Små fingrar med lim på 💙

Efter förskolan åt vi lite mellis innan vi lite spontant började pyssla.
Silas ville göra halsband i hemlig present till hemlig person - så jag plockade fram mina gamla pärlor.

När alla färger och former var valda och placerade i lilla blåa skålen hjälptes vi åt att trä dem på snöre.
Det blev två långa halsband!

När halsbanden var redo tog vi det hela till nästa nivå och pysslade smyckeskrin till halsbanden. Enkelt och roligt pyssel!

När limmet torkat är det enkelt att dekorera ytterligare med lite paljetter, sidenband, spets, pärlor och så vidare - det är också fint att lägga lite bomull i botten för att skydda halsbandet. Voilà - världens bästa julklapp är klar! 😍❤️

Brukar ni pyssla med barnen? Vilken typ av pyssel gör ni?

Här brinner brasan för fullt - och utomhus har det snöat konstant sedan igår. One of those days helt enkelt!

Boken

Denhär skrivboken skriver jag och Rafaels pappa i varje dag.
På så vis behöver inte Rafael själv redogöra för veckan när han byter förälder, utan man kan lätt få en överblick.

Dels är det väldigt smidigt som förälder att kunna se hur veckan sett ut och att kunna gå tillbaka i tiden och kolla - och dels är det roligt för Rafael att ha i framtiden.
Utskrivna böcker sparar jag i Rafaels sk "artonårslåda" mer om dessa och deras scheman kommer framöver i separata inlägg.

Men detta system vill jag verkligen tipsa främst er med växelvis boende om. Framförallt för barnets skull!

Skriver ni "dagbok" om barnen? :)