Lilypie Kids Birthday tickers Lilypie Kids Birthday tickers Lilypie Kids Birthday tickers Lilypie First Birthday tickers Lilypie Angel and Memorial tickers Lilypie Angel and Memorial tickers

Utplingsdag! Det är STORT!

Alltså, jag vet inte hur det är möjligt. Men jag har halsfluss. IGEN. 
Det blir alltså typ femte gången på bara några månader. Hur står man ut?
Jag brukar ha en helt okej smärttröskel - men huvudvärk och halsont är verkligen mina stora akilleshälar. Jag HATAR halsont. 
Inte blir det bättre av att jag har ett ganska späckat schema framöver.
1. Imorgon reser jag, Frank och Rafael till Göteborg och sover över hos fina E.
2. På lördag tävlar vi utställning i Göteborg.
3. Lördag -> Söndag hänger vi hos mormor.
4. På måndag åker Rafael till sin pappa och jag själv har en läkartid - i Uppsala. 
Måtte läkaren ge mig årets dunderkur med penicillin imorgon. Och helst operera bort mina halsmandlar när hen endå är igång.

(null)

Bortsett från ovannämnda har jag haft en supermysig dag. Först massa egentid med Rafael och sedan förskoleavslutning aka sommarfest med de två yngsta (och givetvis Rafael närvarande såklart).
Det är faktiskt en väldigt mysig tradition - denna sommarfest.
Alla familjer tar med sig en filt att sitta på och fika.
Barnen framför några nummer ihop och sedan avslutar sexåringarna med ett eget nummer och tillhörande dans.
Därefter ska sexåringarna plingas ut - vilket är ett av Mona favoritmoment.
Fröken ’plingar’ då i en klocka och barnet vars namn ropas upp springer upp för trappen på klätterställningen, åker ned för kanan, kramar fröknarna och får ett snyggt diplom för väl slutförd förskoleperiod. Jag menar hallå?
Hur stort är inte det?
Nästa sommar är det Silas som plingas ut - och han kan knappt bärga sig. 
Själv vill jag helst bromsa tiden. Nästa sommar har jag 2/3 barn i skolan. I skolan. 
Förstår ni hur stora de är? Skolbarn. Mina bebisar. 
Jag önskar att jag kunde stanna tiden ibland. Mina fina troll. Vad ska det bli av er måntro?

(null)

Taggar: avslutning, dagis, fika, förskola, halsfluss, klocka, muffins, skola, sommar;

Dagens kändis-träff!

Som jag nämnde tidigare träffade vi en hemlig kändis idag. Någon jag beundrat sedan barnsben, och någon som fortfarande är en stor del av mitt liv igenom sina alster.
Kändisen vi mötte idag var ingen mindre än författaren Pia Hagmar
Geniet bakom bland andra barnböckerna om;
Dalslandsdeckarna
Flisan och
Klara. 
Och många fler därtill såklart. Men just dessa tre serier har kantat mitt liv.
Böckerna om Flisan var de allra första böckerna jag läste på egen hand. Böckerna som öppnade en helt ny värld. En värld där jag som ganska udda och lite mobbad figur kunde finna en annan tillvaro. Jag kände så mycket igen mig själv i böckerna om Flisan. (Japp - jag hade både osynliga vänner och osynliga hästar ganska långt upp i åldrarna). 
Flisan är en av de serier jag bara längtar efter att få läsa för mina egna barn.
Därefter kom Klara böckerna, vid det laget hade jag redan egen häst och tävlade en hel del och svepte därför böckerna snabbt och i rak följd. Jag minns så väl en kväll då jag glömde tiden och låg på golvet inne hos min häst - Flight Kloster (varmblodstravare född -94) - och läste Klara tills långt efter att sista bussen hade gått. Min älskade mormor kom då som den klippa hon är och körde mig hem utan att berätta för mamma hur länge jag egentligen drömt mig bort i stallet. Tur för mig.
När böckerna om Klara var plöjda började fasen Dalslandsdeckarna, speciellt föll jag för "den försvunna hästen" och "rånarna i ödetorpet". Döm om min förvåning när jag - ungefär 10 år senare - snubblar över dem i en bokhandel och får tillbaka alla gamla minnen om hur spännande de var, hur jag aldrig kunde sluta läsa, och hur de fick mig att drömma om hjältedåd och äventyr på sommarloven. 
Det blev inte bättre än att jag köpte den första boken i samråd med Rafael - vi snubblade nämligen över dem då vi var i stan och högtidligen skulle välja ut hans första kapitelbok. 
(I denhär familjen är steget från "vanlig bok" till kapitelbok ett oerhört stort steg i livet, värt att firas!)
Rafael - liksom jag - fastnade direkt och vi har därefter samlat på oss alla 19 böcker i serien. Vad har man annars julaftonar, födelsedagar och helt vanliga mamma-ger-en-oprovocerad-present-dagar till? 
Nu har vi bara några ynka små böcker kvar innan serien är helt slut och vi får se oss om efter nya äventyr. Jag har dock en svag känsla av att det blir något mer av Pia Hagmar. Möjligen serien Pål & co, som hon tipsade oss om idag. 
Nåja - det får räcka som bakgrundsinformation!

(null)

Idag träffade vi henne alltså - min och Rafaels stora författar-idol. 
Och vilken positiv överraskning vi fick! Många författare och kändisar kan ibland vara lite snorkiga - men inte Pia Hagmar inte! Vi kom släpandes med en kasse om 19 böcker - vilka hon glatt signerade medan hon förde ett genuint och ärligt samtal med Rafael. 
Finns det något som kan röra en mammas hjärta mer än så? Det tror jag inte faktiskt
Som förälder känner man ganska snabbt huruvida ens barn är önskat eller bara ses som jobbigt - och här var det verkligen genuin och jordnära vänlighet som regerade.
Rafael fick ställa alla sina typiska Rafael-frågor, han fick svar på sina rättframma funderingar och han fick tala om hur otroligt mycket han älskar böckerna om Dalslandsdeckarna. Och ni ska veta hur stolt han är över att ha fått veta karaktärernas "riktiga" namn - alltså namnen på de verkliga individer som inspirerat till karaktärerna. 
Det var så otroligt härligt att få se honom så sprudlande lycklig och stolt!
Och jag måste faktiskt erkänna att jag själv är lite starstrucked. Det är verkligen häftigt att träffa hjärtat bakom de böcker som hjälpt en genom såväl tuffa som härliga barndomsår. Det var faktiskt där drömmen om författarskap startade. Med Flisan. 
Och ännu är min saga inte slut - en vacker dag kanske jag finns på omslagen.

(null)

Mötet med Pia Hagmar avslutades oväntat bra då Silas faktiskt köpte sin första ’kapitelbok’ (boken har visserligen inga uppmärkta kapitel - men det är en längre bok med hårdpärm som enkelt går att dela i två delar när man läser) - nämligen boken om den lille hästen Svante - smartast i stallet.
Boken är skriven ur Svantes eget perspektiv, vilket ger det hela en härlig och genuin känsla. Vi började läsa redan ikväll - om hur Svante blir hämtad ur hagen - självklart på egna villkor - och ryktning påbörjas. Där pausade vi, ett gott tecken är att han genast började tjata om "ett kapitel till". Bättre betyg går inte att få.
Vi köpte även del 2 och 3 om Svante - så vi har att göra! 
Lilla Silas. När blev du så stor?

Det var en otrolig ära att få träffa Pia Hagmar - tala med henne och ta del av hennes varma personlighet. Tack Pia - för att du gav vår morsdag guldkant. Och tack - för att du gjorde en liten pojke så otroligt gott genom att ge honom utrymmet att vara sig själv. 

Taggar: Dalslandsdeckarna, barnbok, flisan, författare, klara, kändis, pia Hagmar;

Shit, det brinner!

Bilden är tagen drygt en halvtimme efter att branden släcktes. Då har vi vädrat med öppen dörr och fönster.

Jag visste redan i sömnen att något var fel. Silas vaknade som vanligt innan mig - och jag noterade att han gick ut i vardagsrummet - som vanligt. Men något var endå fel. 
Som i ett töcken insåg jag att brandlarmet tjöt i högan sky, och hunden skällde för full hals. Tänk er en dålig film i slowmotion, utan ljud - och sen vrids volymen på för fullt - och allt händer rekordsnabbt. 
Jag kastar mig upp ur sängen och ut i vardagsrummet. Silas står blickstilla på golvet och stirrar. Jag ser bara hans ryggtavla, lilla tofs på huvudet - och eld. Massor av eld. 
Babyn - som ligger kvar i sängen - har vaknat och gråter. Inte konstigt med tanke på atmosfären inne i huset. Kaos, panik, och larm. 
Det första jag gör är att lyfta Silas - fortfarande stel som en pinne - till hallen. Jag sätter honom på golvet - under röken. 
Jag tar brandsläckaren som sitter vid ytterdörren och springer in till sovrummet där jag tar upp babyn i famnen. Hon tystnar direkt. Själv noterar jag att jag har oerhört ont i halsen - och inser att jag borde krupit på golvet - för länge sedan. Jag hukar mig och ser genast bättre - tar babyn på ena armen och brandsläckaren i den andra - och sätter mig på huk i vardagsrummet. Utan att veta hur det gick till - har jag redan dragit ut spärren ur släckaren och sprutar på elden. Den släcks nästan direkt. Samtidigt ringer jag Ville som är på jobbet.
När elden inte är synlig längre blir värken i halsen mer påtaglig än innan, och jag springer på huk ut i hallen - till Silas. 
Samtidigt som jag försöker få ut barn och hund kommer grannen (som är gammal rökdykare) in i farstun och plockar ner brandvarnaren. Han får babyn i famnen med en filt och tar ut henne på gården medan jag grabbar tag i ett par skor åt mig och Silas samtidigt som jag pratar med SOS och går ut på gården. 
Hunden satte jag i hundgården utan att ha något minne av det.

Grannen kontrollerar att elden verkligen är släckt samtidigt som brandbilarna börjar rulla in på gatan. Strax följda av ambulansen. 

Alla mår fysiskt bra, med lite hosta som största svit. Men Silas är i chock ännu. Min chock har inte kommit än. 
Hela dagen och kvällen har han pratat om elden. "Det är eld i hela huset" "mamma vakna" "mamma släcka elden" "måste ringa telefonen" "ringa mormor, mormor släcka" "eld överallt mamma" "brandbilen kommer" och så vidare. Vi svarar och förklarar så gott vi kan. 

Själv ser jag bilderna som ett mantra i huvudet, och trots att jag duschat och vi inte är hemma - känner jag lukten av brandrök så fort jag slappnar av det minsta. Jag kommer aldrig att våga sova igen. Iallafall inte inatt. 

Med djuren gick det också bra. Hunden är stressad men okej, katterna är i chock och äter inte - men de dricker och leker - vilket är ett bra tecken. 
En katt är lite svedd i pälsen, men inget mer än så. 

Branden har startat i babysittern. Den har troligen legat mot - eller väldigt nära - ett el element som vi har i vardagsrummet. 
Det som skrämmer mig mest är att elementet inte ens stod på halvfart. 

Vi hade sån änglavakt. Inom en tiocentimeters radie från där lågorna stod upp till taket - står soffan, all tvätt vi vek inatt, bordet i trä, barnteckningar och så vidare. Endå har inget av det fattat eld. Hade det fått brinna någon minut till hade vi antagligen inte tagit oss ut ur sovrummet - utan fått krossa ett fönster. 

Jag kan inte ens tänka mig den skräck som Silas måste ha känt. Min lilla, tappra, modiga Silas! 

Inatt sover vi hos svärmor och svärfar. Hunden är hos AK. 
Huset måste saneras i helgen och innan dess kan vi inte ta hem barnen. Sotet och lite av pulvret från släckaren tog iallafall försäkringsbolaget hand om. För oss återstår dammsugning av allt - och tvätt av all textil som kan tänkas gå att rädda. Det mesta i vardagsrummet är dock rökskadat. 

Jag kan inte sluta tänka på vad som KUNDE ha hänt. TÄNK OM vår brandvarnare inte hade fungerat. Eller TÄNK OM vi inte hade haft någon brandsläckare så bra till hands? TÄNK OM Silas hade försökt släcka elden själv? TÄNK OM något djur hade fattat eld och sprungit runt som en levande fyrverkeripjäs i hela huset? TÄNK OM soffan hade fattat eld - och i sin tur tänt bokhyllan bakom, nått fram till akvariet och all elektronik där, och klösträdet i fleece, kartong och sisalrep? TÄNK OM Silas hade sprungit och gömt sig istället för att stå stilla? 
TÄNK ALLT JÄVELSKAP SOM KUNDE HA HÄNT! Tänk så in i helvetes jävla lyckliga vi är som klarade oss utan en skråma! 
Fy FAAN säger jag bara. Så jävla livrädd som jag var i den sekund jag insåg att det brann - vid mina barn - och att deras säkerhet var helt beroende av mig och hur jag hanterade situationen - så rädd har jag aldrig varit. Aldrig någonsin. Jag vet inte hur jag någonsin ska kunna sova igen. Eller om jag någonsin kommer att tycka att en öppen eld är mysigt och betryggande igen. Just nu bävar jag för att någon ska tända ett värmeljus. Jag ser bara lågorna framför mig. 

Jag vill aldrig, ALDRIG - se en brand igen. Aldrig. 

Jag har en enda önskan till er - och det är att ni dubbelkollar era brandvarnare. Byt batteri och se till att de funkar. Köp hem en brandsläckare och en brandfilt. Det är världens billigaste livförsäkring. SNÄLLA. 
Det skulle ju aldrig hända oss - men det händer. Jag skulle ju märka det i god tid - men det går på en sekund. Jag skulle ju veta precis vad man ska göra - men det gör man inte. 
Brandvarnaren räddade våra liv. 

Om ni har el element - tänk på att inte ställa något för nära. "Får ej övertäckas" innebär också att inget får ställas framför.
Lilla Sixten - som troligtvis sovit i babysittern då den började brinna.