Lilypie Kids Birthday tickers Lilypie Kids Birthday tickers Lilypie Kids Birthday tickers Lilypie First Birthday tickers Lilypie Angel and Memorial tickers Lilypie Angel and Memorial tickers

Ugali-mys

Idag glömde vi helt av tiden - mamma och jag. 
Vi åt frukost, drack thé och lyssnade på sagan om isfolket på storytel (mamma har dock kommit mycke längre än mig - jag skyller det på hennes canceroperation som bidragit till mycke tid i ljudböckernas värld). 
Vi hade det så härligt och kravlöst. Det var länge sedan jag kände så - ja, vi båda, tror jag. 
(null)

(null)
Utan att vi hunnit märka det hade tiden för mammas avresa hemåt gått oss långt förbi - så vi bestämde oss för att hon skulle stanna en dag till. Och vad kan då vara bättre sätt att fira än ugali? 
I vår familj är det i princip nationalrätt. Men endast mamma och mormor kan göra den sådär top-notch. Själv är jag trots 24 år av ugali endå novis. Det krävs enorm känsla för att få till den perfekta konsistensen. 
Sagt och gjort - mamma ställde sig och lagade sin underbara ugalisås medan jag tog mig an att städa kaninburar och fylla på hö och kattmat till mina fyrbenta små skyddslingar.
När vi båda var färdiga med våra åtaganden rörde vi ugalin tillsammans - det är nämligen ett ganska krävande tvåmansjobb (tvåkvinnorsjobb menar jag såklart).
Som sig bör i vår familj äger jag såväl en stor gryta som en mwiko (vilken man rör ugalin med) hemtagen från mörkaste Afrika. De sedvanliga lerkärlen att servera i äger dock bara mormor. Lite av känslan försvinner utan dem - men ACK så gott det är!
(null)
För er som inte vet vad ugali är - så är det en ganska vanlig rätt i Afrika. Det är helt enkelt majsmjöl och vatten - såsen kan däremot vara gjord på lite vad som helst, men vi använder alltid lök, tomater och kyckling - och mängder av kryddor. 
Ugali ska ätas med händerna - eller ja - med handen. Man använder endast högerhanden då vänsterhanden tjänar till annat i fattigare områden. I detta huset dukas aldrig med bestick vid ugali - man tar seden dit man kommer sägs det, och här äter vi ugali på afrikanskt vis. 
Varför denna märkliga sed - undrar ni kanske - jo, min mamma är född i Tanzania, och mina morföräldrar bodde där i många år. Därför har jag också vuxit upp med många tankar, värderingar och traditioner från just Tanzania. Och det är jag stolt över. 
(null)
När man äter ugali äter man alla från samma fat. Man far en näve ugali - rullar den med sin högerhand - gör det till en liten skål med hjälp av sin tumme - och doppar sedan denne i sås-kärlet. Vi är dock såpass avancerade att vi använder tallrikar till kycklingen (det blir så klibbigt på bordet annars) och skedar att fiska upp eventuella tappade ugalibitar med. 
Det må låta lite för världen - men vilken delikatess det är! Mjölet kan dock vara lite trixigt att få tag på här i Sverige - men vi har våra små knep! 
Det skall nämligen till just rätt ugalimjöl för att ugalin ska bli bra. ICAs majsmjöl funkar helt enkelt inte.
(null)

(null)
Det bästa med ugali är att det mättar så bra. Detta då ugalin sväller i magen cirka en halvtimme efter att man ätit klart. 
Säkert är det också bland annat därför det är så populärt i slummen. 
Än så länge har alla vi bjudit på ugali älskat det. Visst kan vissa komma att förfasas över faktumet att maten äts med händerna och från gemensamma fat - men det blir en petitess mot hur gott det smakar och gemenskapen det bidrar till. Man kan helt enkelt inte vara ledsen och äta ugali samtidigt. Så är det bara!

Efter en härlig dag ensam med mamma avslutade jag med ett bad och en alldeles underbar Badbomb som jag fått av min fina lillasyster Ruth. Hon är allt enastående den ungen! 
(null)
Därefter ägnade vi ytterligare några timmar efter att barnen somnat åt vårt älskade isfolket. Att man kan fastna så i en värld av böcker - det är så härligt!

Nu ligger jag i sängen med rit-kramp i min ena hand och skrivkramp i den andra. 
På min mage har jag en skål med klassiskt Becca-mys. Vid min sida sover två av mina människor och vid min fotända sover lille Frank.
(null)
Ack en sån underbar dag jag haft idag. 
Jag är så tacksam över min fina familj och mitt priviligierade liv.
Vad är du tacksam över?

Puss och kram,
R
Taggar: Afrika, Tanzania, kyckling, lök, recept, ugali;

Kommentarer :

#1: Alexandra

Sånt här är så härligt tycker jag! Saknar min stora familj ibland ❤️

Svar: Åh ❤️❤️❤️ förstår dig precis!
Rebecca Hoseia

skriven

Kommentera inlägget här :