Lilypie Kids Birthday tickers Lilypie Kids Birthday tickers Lilypie Kids Birthday tickers Lilypie First Birthday tickers Lilypie Angel and Memorial tickers Lilypie Angel and Memorial tickers

Jag är 24 år gammal - och jag går med blöja.

Ibland har jag riktigt svårt att förstå mig på människor. Eller framförallt - människans behov av att ta ställning och ha en åsikt i allt. Gärna saker som inte rör henne själv. 
Och människans bestämda uppfattning om så mycket - som faktiskt är rent ut ologiskt.

Ta min whiplash tillexempel. Det är en skada som inte syns utanpå - förutom för den som faktiskt äger en kirurgisk, ortopedisk eller neurologisk utbildning - eller bara känner mig så väl att den förnimmer mitt rörelsemönster innan olyckan. 
Det är också en skada som är lite diffus - den äger många symptom som alla bottnar i en och samma skada men ter sig individuellt hos varje individ. Till viss del förklaras symptomen av graderna på skadan utifrån den såkallade "WAD" skalan. Vilket i klartext står för whiplash assosiated disorders - alltså skador och sjukdomar som har sin direkta orsak i en fördärvad whiplashskada. 
Själv har jag en WAD3 vilket i korthet innebär att jag har nervskador men inte skelettskador. 
WAD1 innebär att individen endast upplever smärtor till följd av en whiplash men att inga kliniska fynd kan göras. Smärtan antas alltså gå över av sig själv med tiden.
WAD2 innebär att individen upplever smärta och fynd kan göras i form av muskelpåverkan eller muskelskador.
WAD3 innebär att individen utöver tidigarenämnda besvär även lider av nervpåverkan - så som neurologiska sjukdomar utlösta av whiplash skadan, oliksidiga reflexer, känselbortfall, nervtrådar som gått sönder etc etc.
WAD4 innebär att individen utöver tidigarenämnda också har skelettskador. 

Jag är alltså fortfarande sjukskriven och bedöms inte kunna arbeta. Varför?
Jo - jag ska rada upp några av mina följder av whiplashskadan. Hjärntrötthet, inkontinens, konstant smärta, neurologiska bortfall, svaghet i hela vänster sida kroppen, osv osv osv.
Bara där kan man känna att ett normalt liv blir ganska starkt begränsat. Sätter man sig dessutom in i ovanstående följder var för sig förstår man att problemen går djupare än så. För varje symptom krävs en behandling - och vilken är vår vanligaste behandling idag? Jo - tabletter. Tänk dig att du äter ganska tunga preparat vilka du från början var helt ovan vid - dessa påverkar också förmågan att arbeta. Dels genom sina hypotetiska biverkningar (med det menar jag då att biverkningarna inte drabbar alla som nyttjar tabletterna men likväl innebär att man inte får arbeta med dessa i kroppen) och dels genom sina direkta biverkningar. Man mår ärligt talat skit av att knapra tabletter dagarna i ända. Kroppen är inte byggd för det. 

Då till saken. Är man sjukskriven eller lider av en allvarlig skada eller sjukdom - då ska man allra helst sitta hemma, inomhus, ensam och ruttna. 
Då ska man vara ut i fingerspetsarna oförmögen att leva livet. Man ska helst av allt vara en grönsak - samtidigt som man givetvis ska klara av vardagliga saker som att uppdatera sociala medier, städa huset, sköta tvätten, ta hand om sin personliga hygien, hänga med i samhällsdebatter och vara lagom kultiverad. Man ska heller aldrig tacka nej till en inbjudan - man har ju trots allt inget annat för sig och borde således vara tacksam över att någon vill förbarma sig i några timmar. 
Men skulle man skaffa sig en hobby - som att träna hund, gå promenader, bli konstintresserad och gå på vernissager eller slaviskt börja följa ett politiskt parti. Då kan man rimligtvis inte vara speciellt sjuk. 

Vem är det som har bestämt att man ska stänga in sig och ge upp livet när man blir sjukskriven? 
Jag är hemskt nyfiken på detta. Det förvånar mig nämligen att människan är såpass lågbegåvad att hon inte förstår en sån enkel sak som kämparglöd och livsvilja.
Jag hade absolut kunnat stänga in mig och gräva ned mig. Tro mig - det finns dagar då jag gör det också. Jag lägger mig ned och ger upp - men sen ställer jag mig upp och hittar något att kämpa för.
För min del har detta något blivit hundträning. Det har blivit min motivation och mitt sätt att orka. Och det är inte alltid lätt. Det är absolut inte varje gång som jag ger mig av till klubben med ett leende på läpparna. Snarare gråter jag mig dit varje gång. 
Varför då - undrar du. Jo det ska jag tala om. För att jag önskar kunna uppnå så mycket mer. För att jag räds smärtan som jag vet att jag kommer att utsätta mig för. 
För att jag skäms över att be mina kursare och instruktörer träna med min hund medan jag ser på för att jag har för ont. 
Och för att jag är så tacksam över att ha lärt känna så många fantastiska människor genom just hundträningen. Människor som jag kan be ta över min hund när jag själv inte klarar övningen. Människor jag kan fråga utan att bli idiotförklarad. Människor som sett mig gråta och vara förbannad över att jag inte räcker till och misslyckas utan att döma. Människor som lärt känna mig i den renaste form och endå tycker om mig. 

Det är inte en dans på rosor. Det är inte ens en dansjävel
Det är skit och pannkaka. Men man hittar saker värda att kämpa för. 
Sina barn, sin familj och sin hobby. Man behöver ett andrum i vardagen. Någonstans där man inte är mamma eller sambon. Utan bara Becca. 
Hittar man inte ett sådant ställe går man ganska snabbt utför - framförallt psykiskt. Det har jag sett tillräckligt många exempel på för att kunna se vikten av att släpa sig till klubben oavsett hur mycket jag känner att jag inte orkar det just för stunden. 
Jag vill inte bli ett vrak. Jag vill fungera och orka. Jag vill kämpa och bli bättre. Och för det krävs det att man tillåter sig att känna glädje.
Rent krasst skulle man kunna uttrycka det så att man lurar sig själv till lycka - och det är precis det man gör. Man lurar till sig endorfiner genom att trots allt elände släpa sig iväg och göra något som man vet kommer att göra en glad för stunden. Man ger sig själv en morot, och låtsas inte om det. Det är nyckeln till att klara en livskris som denna utan att tappa förståndet. 

(null)

Så nästa gång du ser någon som är sjukskriven - som på tillexempel sociala medier skriver väldigt mycket om sin hund, eller om sin häst, om sin konst eller om sin politiska åsikt - tänk två gånger till. Hen kanske inte är så lycklig som hen skriver. Hen kanske inte alls har energi i överflöd. Hen kanske inte alls ser fram emot att åka till stallet, klubben, studion eller debattkvällen. Hen kanske - som jag - lurar sin hjärna att orka. Att kämpa. 
Istället för att ifrågasätta huruvida hen verkligen borde vara sjukskriven - var stolt över att just du har en vän som orkar kämpa. Som inte bara lägger sig ned och ger upp. För tro mig när jag säger det - det är ett otroligt frestande alternativ ibland.

Vem är du att döma? Som du säkerligen läst lite här och var är det idag inte speciellt enkelt att få assistans eller sjukskrivning. Istället för att då utgå från att din vän simulerar symptom för att hen är för lat för att jobba - utgå ifrån att din vän blivit utredd och ifrågasatt på alla plan innan sjukskrivningen gick igenom. Jag lovar dig - försäkringskassan idag släpper inte igenom en enda individ som saknar minsta lilla rättstavat latinskt symptom nedpräntat av en högt uppsatt specialistläkare. 

Jag hoppas att mina ord gav dig något att tänka på. Och jag hoppas att du nästa gång du hör om en vän som blivit sjukskriven - tänker på vad jag just skrivit. 
Alla är inte gjorda av virke där vatten rinner av. För vissa kan det vara förödande med prat och spekulationer kring sjukskrivningen. Det är sällan du vet allt som ligger bakom, alla symptom och alla besvär som bara syns i det fördolda. 
Jag kan själv sätta pengar på att en majoritet i min umgängeskrets inte hade en aning om min inkontinents. Men jag valde att berätta om den här - just för att kunna använda det som exempel för att du ska förstå.

Jag kissar på mig flera gånger om dagen. Jag går omkring med blöja. Men det är knappast något jag skyltar med. 
Jag berättar inte för någon när en olycka sker - utan jag slinker undan, tvättar av mig och byter blöja - ja ursäkta det ärliga uttrycket. 
Ytterst sällan är det såpass illa att jag behöver byta byxor. Men ja - det händer det också. Men då har jag ofta en diskret ursäkt på lager. Jag kan ärligt säga att jag ibland skyller på barnen. "Han spillde det", eller "Hon torkade näsan på mina byxor". 
Ofta reflekterar man inte över faktumet att jag som 24åring alltid har ett ombyte med mig. Utan man köper förklaringen och släpper tanken. 
Ibland får jag kommentarer om att jag går på toaletten ofta - eller om att jag sitter länge på toaletten. I sådana ögonblick brukar jag tänka att du skulle bara veta
Inkontinensen är något jag skäms över. Det är nog den största livskrisen för mig. Att som 23åring behöva ringa och beställa hem inkontinensskydd. Att sitta och prata om hur ofta jag kissar på mig med välutbildade läkare som jag inte känner. 
Att undra om någon känt lukten eller misstänker något. Därför är det också en form av befrielse för mig att skriva om det så öppet här som jag gör i detta nu
På så vis slipper jag konfronteras med det öga mot öga. Jag slipper rodnande förklara. Jag kan utgå från att de som känner mig redan vet

Tack till dig som orkat läsa såhär långt i texten. Och tack till dig som tar till dig det jag skriver och bär det med dig. 
Tack för ordet!
Taggar: Facebook, WAD1, WAD2, WAD3, WAD4, blöja, depression, endorfiner, förnedring, försäkringskassan, humanitet, hund, inkontinens, kämpa, liv, människa, rant, sjukskrivning, sociala medier, styrka, träning, ung, ung mamma, viktigt, vänner, whiplash, åsikter;

Kommentarer :

#1: Isabel

<3

Svar: ❤️❤️
Rebecca Hoseia

skriven

Kommentera inlägget här :