Lilypie Kids Birthday tickers Lilypie Kids Birthday tickers Lilypie Kids Birthday tickers Lilypie First Birthday tickers Lilypie Angel and Memorial tickers Lilypie Angel and Memorial tickers

Ekot efter en älskad

Det är alltid jobbigt att vara ett barn med separerade föräldrar - två kompletta familjer att älska och sakna - alltid. Två vardagar och två hem. Två rum och två parallella liv. 

Men att vara förälder till ett barn med växelvis boende - det är också speciellt.
Man säger ofta att det blir lättare med tiden. "Du vänjer dig - ta vara på din lediga tid istället!".
Men på den tiden det var bara jag och Rafael - då var det verkligen ingen fröjd att vara "ledig". En bit av mig dog varje gång han åkte - och att genomlida tiden utan honom var en ren plåga. 
Nu är det inte bara han och jag längre - men han tar fortfarande med sig en bit av mig när han åker - och jag blir inte hel igen förrän han är tillbaka i mina armar igen.
Det blir inte bättre med tiden - man blir bara bättre på att dölja hur ont det gör att behöva vinka "vi ses nästa vecka". 

I början kunde jag inte hålla masken - utan fick vända mig bort när ansiktet sprack - så att han slapp se tårarna. 
Nu för tiden kommer tårarna först i bilen. 
Det handlar inte om rädsla för att han skulle ha det dåligt - tvärt om - han har två helt underbara familjer. Dubbelt upp med kärlek. Dubbelt med presenter på jul och födelsedagar, dubbelt med kramar, dubbelt med pussar, dubbelt upp med människor som älskar honom. Dubbelt upp med stöd genom hela livet. 
Han kunde verkligen inte ha det bättre. 
Nej - tårarna kommer just för att tomheten letar sig in. 
Att inte kunna krama honom godnatt. Att veta att ikväll blir det ingen kvällsbok. Att veta att imorgon möts jag inte av hans tusen frågor och roliga påståenden.  
Denhär veckan är det inte min plats - denhär veckan är någon annans. 
Visst är det ett egoistiskt sätt att känna - men så känner nog alla separerade föräldrar. I en perfekt värld skulle alla som älskar ett barn ha den platsen - alla dagar - alltid. 

Samtidigt som tårarna inte går att stoppa - så är jag så tacksam. Tacksam att han är så älskad. 
För att det finns barn som ingen vill ha. Där de bråk som uppkommer inte handlar om vem som vill ha barnet mest - utan vem som "måste". 
Och det - det är alldeles fruktansvärt. 

Alla barn förtjänar någon som älskar dem. Och min vackra, underbara kille - han har dubbelt upp. Det är jag så tacksam för.

Kommentarer :

#1: Evanessé - Jennie

Jag vet precis hur du känner! Du, likt jag har tre barn varav den äldsta - en son - åker till sin pappa varannan vecka.

Jag minns första gången, när och hans pappa hade gått isär och vi hade börjat med 3 dagar (innan vi gick över till en vecka) när han vände sig om och vinkade samtidigt som han sa "hejdå mamma". Alltså jag grät och grät.

Det är 11 år sedan nu, han har hunnit bli 15 år (vad hände där?), och vet du - nu är det bättre! För han kommer och går lite som han vill, och det funkar bra för oss alla.

Men som sagt, jag förstår dina känslor.
Kram!

skriven

Kommentera inlägget här :