Lilypie Kids Birthday tickers Lilypie Kids Birthday tickers Lilypie Kids Birthday tickers Lilypie First Birthday tickers Lilypie Angel and Memorial tickers Lilypie Angel and Memorial tickers

Black friday - barnet är borta!

Ja ni!
Jag behöll alltså min hybris och gav mig glad i hågen av mot stan. På black friday. Med de två yngsta.

Det gick kanske inte HELT enligt planen.
Fas 1: få in alla i bilen.
Det gick sådär. Silas skulle prompt åka vagn. Jag försökte lungt och sansat förklara att vi måste TA MED vagnen för att kunna åka vagn. Alltså först måste vi åka bil. Men han skulle prompt åka vagn de tre milen in till stan.
När han väl gick med på att åka bil stod vi inför nästa dilemma. Den nygamla dubbelvagnen vi köpte i somras - har alltså möglat. DELUXE. Jag har aldrig sett en så möglig vagn. Så vi strök dubbelvagn från listan.
Istället blev det då Silas egna vagn - en underbar joggingvagn med tre hjul som jag verkligen älskar. Inte alls enligt Silas plan.
Men det gick - hör och häpna!

Fas 2: ta oss till stan.
Jag tänkte ju att eftersom att vi åkte tidigt - innan lunch - skulle det inte vara så mycket folk i stan. Jag menar, de flesta arbetar väl eller går i skola en fredagsförmiddag.
MEN så fel jag hade. Vi fick alltså krypköra i köer för att ens komma IN till stan.
Men någon gång ska man väl öva på det också antar jag!

Notera den rena rutan och den "lilla" sprickan. 😎

Fas 3: att uträtta ärenden.
Efter att ha parkerat på en vansinnigt liten parkeringsplats - mellan två snett parkerade bilar - mötte vi upp grannen M.
Sedan började kampen om att röra sig framåt - med vagn - i rearuschen. Folk är brutala alltså!
Steg 1 på listan var skobutiken. Det gick bra!
Silas fötter he tydligen vuxit till storlek 27. Så det var inte jättemärkligt att hans skor i 24/25 var för små. Deluxe försmå dessutom.

Svinsnygga vinterskor och ett par tofflor till dagis 🙏🏼.
Ett par dojor till den ömma modern. ✌🏼️

Själv hittade jag ett par bekväma kängor i storlek större - så att jag kan ha en massa mysiga raggsockor inuti 😍.
Ovanligt snygga för att vara skopunkten - men framför allt bekväma!
Därefter banade vi väg till akademibokhandeln. Vägg i vägg med skoaffären i princip. (Smidigt).
Jag kom nämligen ihåg mitt presentkort på 200kr som jag fick av min sambo då jag gick på mammaledighet (jag har haft med det och glömt bort det drygt fem gånger nämligen).
Tack vare black friday, ta 4 betala för 3 och ett presentkort så kom jag därifrån med fem böcker utan att ha betalat en krona. Stackars mig!
Att jag kanske inte har tid att läsa dem förns om ett år är en helt annan femma.
Med check på 2/4 på listan kände vi att det var dags för lunch. Om inte annat för att hålla "vissa" på banan.
Sagt och gjort slog vi oss fram till självaste hjärtat av köpcentrat - Donken. Vad vore en galleria utan donken liksom.

Black Friday - bebis. Tyvärr blev vi inte plastpåsade idag heller 💔. MEN IGÅR PLASTPÅSADE JAG MINSANN EN TJEJ PÅ ÖPPNA FÖRSKOLAN! Det ni!

Fas 4: panik.
Så var det ju dethär med treåringar och impulskontroll. Den finns helt enkelt inte.
För det första brukar jag A L L T I D tvinga på mina barn armband med mitt telefonnummer på. ALLTID. Så fort vi ska röra oss bland större folksamlingar liksom.
Men inte idag inte. Min hjärna var inte på topp. Idag av alla dagar. Den ENDA dagen han någonsin sprungit ifrån mig.
Ens sekunden slänger jag vårt skräp i en av donken-tunnorna. Den andra sekunden ser jag tofsen på hans mössa försvinna i folkvimlet.
Den tredje sekunden har jag en puls på 380.
Ungen är spårlöst borta.
Det är otroligt så snabbt det går att förlora ett barn i en sådan folkmassa. Vad som är ännu mer otroligt är att inte en käft har sett något.
Jag gick åt det håll jag såg honom försvinna. Höll mig lugn (jag är så imponerad av mig själv faktiskt) och svepte systematiskt med blicken i jakt på något rött ungefär 120 cm ovanför marken.
Jag frågade väktarna som stod och slöade i ett hörn - men de hade inget sett. Reagerar man inte på ett barn utan förälder undrar jag? Speciellt som jag för ett faktum VET att han måste ha passerat framför fötterna på just den väktaren ungefär 30 sekunder innan mig.
Ett yngre par hade iallafall lagt märke till honom och pekade mig i riktning mot skoaffären. Jag gick hela varvet runt - men hittade honom fortfarande inte.
Vid dethär laget hann jag tänka diverse hemska tankar. Sånt i stil med "var det sista jag sa till mitt barn verkligen vänta, och inte jag älskar dig?" eller "jag borde fått väktarna att stänga av utgångarna direkt när jag pratade med dem första gången" eller "jag undrar om han skulle skrika om någon försökte ta honom".
När jag cirkulerat tillbaka mot platsen där väktarna fortfarande stod och gjorde absolut ingenting fick jag syn på M - som sett honom springa åt andra hållet. Han måste alltså sprungit framför mig varvet runt, utom synhåll.
Vi hittade honom vid inomhusleklandet. Och jag ville bara gråta.

Fas 5: det räcker för idag.
Ni vet hur treåringar kan vara? När de viftar med varenda arm och ben de har och vrålar för full hals?
Ungefär sådan var han när jag väl fick fatt på honom. Runt omkring stod diverse guldmorsor med söta små ettåringar med rosetter i håret och fluga om halsen och glodde som om ögonen skulle trilla ut vilken sekund som helst.
Jag höll mig förvånansvärt lugn och försökte förklara för min alltjämt viftande alltjämt vrålande söta lilla gosse att man ABSOLUT ALDRIG NÅGONSIN FÅR SPRINGA IFRÅN MAMMA FÖR ATT DET KAN VARA FARLIGT och att mamma letat ÖVERALLT efter honom.
Till svar fick jag "MEJ LEKA!!!", en fullträff över näsan och diverse otydbart vrål.
Då jag inte alls kände för att chansa och släppa honom lös igen - och vi inte fick en fungerade dialog - lyfte jag helt resolut upp min sockertoppsgulliga, förbannade treåring på höften - med lillasyster fortfarande i sjal på magen - och gick.
Runt mig viskade mönstermorsorna saker som "ingen dialog", "barnen måste få vara med och bestämma" och "fri vilja". Den som kom på begreppet fri vilja hade jag gärna tagit ett litet snack med.
Och mönstermorsorna med små söta ettåringar - jag säger bara WAIT FOR IT. Min treåring var också en sockersöt ettåring med fluga och slips, tofs och kavaj en gång i tiden. Och nej. Att försvinna på ett stort köpcentra mitt i rearuschen är varken en dialog jag tänker ha eller ett val jag tänker låta mina barn göra. Så det så!

Fas 6: att ta sig hem.
Silas bjöd på sin bästa skönsång 2/4 av vägen hem. Därefter somnade han. Då bestämde sig lillasyster för att hon var absolut vrålhungrig.
Sagt och gjort. Med inte ens fem minuter kvar hem - fick jag stanna och amma.
Mammaledigheten är så avslappnande och harmonisk.

Kommentarer :

#1: Amanda Jona [SPONTAN]

Men hjälp, vilken dag! Skönt att du hittade honom tillslut!

Svar: Ja, verkligen! Det var riktigt jobbigt där en stund!
Rebecca Hoseia

skriven
#2: Millie

Alltså dessa morsor som aldrig kan hålla käften om någonting och tro sig veta bäst för allas barn, både jag och chakke pratade om detta igår och om uppfostran, på riktigt vad fan vet folk om hur man haft sin dag? Alltså jag blir så arg på människor som tror att barnen ska vara ledare i familjen och tro att barnen ska få göra va de vill när de vill och sist men inte minst bli jag förbannad på människor som lägger sig i och tro att man inte kan ta hand om sitt egna barn. Du är ju supermorsan alltså, jag tycker du gjorde helt rätt och dom som sa något annat kan köra upp något någonstans, tack för mig ;) ❤️

Svar: Amen to that min fina vän ❤️
Rebecca Hoseia

skriven

Kommentera inlägget här :