Lilypie Kids Birthday tickers Lilypie Kids Birthday tickers Lilypie Kids Birthday tickers Lilypie First Birthday tickers Lilypie Angel and Memorial tickers Lilypie Angel and Memorial tickers

Tid för mig själv

Som ni säkert noterat har jag haft en liten paus.
Ibland behöver jag bara sluta mig från omvärlden en stund och leva i min bubbla. Där tankarna bor.
Det har varit en sådan tid nu.
Jag är en väldigt emotionell person - jag tänker, drömmer, funderar och känner dygnet runt.
Oftast innefattar dendär pausen mer bloggande och mindre socialt umgänge - som för att bolla tankarna med mig själv. Och ibland behöver jag bara låta bli att blogga en stund - så att bitarna faller på plats.
 
Jag upplever att det i vårt samhälle är en sån press och stress kring allt och inget. Speciellt när det gäller föräldraskapet. 
Man ska ha den fetaste vagnen, de mest chabby kläderna, den senaste babymonitorn, de sötaste bilderna, det renaste hemmet, det artigaste barnet och so on.
Jag lever inte upp till de kraven. Och jag har långt ifrån ett perfekt hem.
Jag får klappa mig själv på axeln för att vi har ett pedagogiskt och stabilt grundsystem för det mesta. Lådor och hyllor är märkta med innehåll - "barnens bestick", "Silas långbyxor", "Pappas kortärmat", "Bilar", "Blandade leksaker", "Gubbar", "Klossar", "Mammas strumpor", "Rafaels tjocktröjor", "Saga-Vilhelminas pyjamas" and so on.
Man kan liksom inte undgå att se var saker hör hemma. Och i skåpen råder total monarki - jag viker in, staplar fint, viker om ifall någon råkat välta en hög eller två, sorterar bestick som hamnat fel och vet i sömnen vad som ska ligga var - och hur.
Däremot är vi - jag - proffs på att lägga ifrån oss saker på fel plats. Detta gäller alltså öppna ytor. En bil på soffbordet, en vattenflaska på fönsterbläcket, reklamhögen i dvd-hyllan, och tvätten. Denna eviga tvätt. Där råder full anarki - på gränsen till uppror. Vitt, svart, känsligt och färgat slåss i ett virrvarr av textil.
Problemet är inte att tvätta utan att vika. Efter många år av mödraskap har jag funnit någon form av stillhet i att vika tvätt. Det är inget jag finner jobbigt. 
Min stora undran är - när har man tiden?
Då vi välsignats med en dotter som inte vill lämna famnen ens för fem minuter - och två underbart påhittiga grabbar - undrar jag när man ska ha tiden att vika.
Visst går det att vika tvätten med prinsessan i sjalen. Det kanske tär lite exkta på ryggen - men det går. Däremot en Silas som välter högarna eller passar på att hitta på fuffens - det går inte att kombinera med tvättvikning. Iallafall inte när den yta som finns att vika på är soffan.
Tvätten kan liksom inte ockupera soffan hela dagen. Speciellt inte när man är hemma ensam med alla barnen.
Sååå tvätten återstår att lösa logistiken kring.
 
En annan sak det hetsas om är själva mammarollen. Som mamma ska man egentligen vara någon form av moder jord i dagens samhälle. Man ska odla sina egna grönsaker, laga all mat från grunden, sy barnens kläder själv (alternativt enbart köpa hemsytt), alltid tänka på miljön i första hand och absolut inte köpa leksaker som inte är ekologiska.
Det är väl jättefint om man vill leva så - absolut. Men man glömmer lätt att alla mammor - likt alla människor - är unika.
Det finns ingen ram för hur man är den perfekta mamman. Det finns närmare bestämt inget som är "den perfekta mamman".
Jag kanske lagar raggmunkar från grunden - men jag har inte odlat potatisen. Till mina egengjorda raggmunkar serverar jag köttbullar köpta i icas frysdisk.
 
Skriker min treåring? Ja, det gör han. Hittar han på mer bus än jag någonsin kunnat föreställa mig? Ja, det gör han.
"Oj, vilket understimulerat barn" "Allt beror på stimuli". Nej - oj, vilken smart grabb - att han kommer på allting! Oj, vilken vetgirig liten kille som måste veta hur allting funkar. Oj, vilket emotionellt barn - så bra att han är så trygg i sig själv och sin familj att han med full kaliber vågar ge uttryck för sina känslor - positiva som negativa.
 
Är min femmånaders en väldigt kort bebis? Absolut, men har hon några basketspelare till föräldrar? Ammar hon fortfarande? Ja, självklart gör hon det.
"Är det säkert att hon får i sig det hon behöver av amingen då?" "Ska du inte sluta amma snart?". Nej. Jag ska inte sluta amma för att du är obekväm med det mest naturliga i världen. Nej, jag vill inte ge henne en flaska med konstgjord mjölk när jag själv kan förse henne med allt hon behöver.
"Ska du verkligen bära runt på henne sådär?" Ja, min dotter kräver närhet - självklart ska hon få den. Jag lovar att hon den dagen hon är redo både sover i egen säng och går för egen maskin. Men jag har inte bråttom. Jag ger henne gärna den lilla tiden.
 
Sover min sexåring fortfarande på min arm ibland? Självklart gör han det. Men ska ni inte lära honom att somna ensam? Jodå, i sinom tid.
"Men är han fortfarande mörkrädd?" "Leker han inte med kompisar varje dag?". Ja - han är mörkrädd. Sex ynka år på jorden är inte mycket. Han är rädd - och mitt jobb som förälder är att respektera hans rädsla - inte minimera den. Vi får tillsammans övervinna rädslan för mörker - i hans tempo.
Nej - han leker inte med kompisar varje dag. Ibland inte på en hel vecka. För att barn behöver tid med sina föräldrar. Han är en känslig kille - i en känslig ålder - och behöver få ta sig tid att bara vara hemma. Umgås som familj.
 
Folk har så mycket åsikter om allt. Och jag tycker att det är så onödigt. Det ska skvallras och tisslas och tasslas. Man ska gotta sig i alla andras olycka. Lyfta sig själv genom att peka med hela handen på någon annans fel och brister. Allra helst någon som inte finns där att försvara sig.
Vad du än gör - så kommer någon alltid att tycka att du borde göra annorlunda. Och hur väl du än känner dina barn så finns det alltid någon som vet bättre.
Ta vara på  varandra, lyft upp varandra och ge varandra goda råd istället för att trampa på varandra. Var en god medmänniska.
Och viktigast av allt. Du lär dina barn hur man ska behandla andra - i allt du gör. Du formar dem med dina ord och dina handlingar. De ser till dig för ett exempel.
 
 

Kommentarer :

#1: Evanessé

Alltså goa du! Det ÄR så det ÄR! Vi är alla unika och hysterin om att allt ska vara perfekt gör nig tokig, och det är liksom bara en yta. Du skriver liksom det alla känner! Tipsa bloggredaktionen eftersom det här är ett bra inlägg som fler borde läsa.

Kram till fina dig!

Svar: Åh tack fina fina du <3
Rebecca Hoseia

skriven

Kommentera inlägget här :