Lilypie Kids Birthday tickers Lilypie Kids Birthday tickers Lilypie Kids Birthday tickers Lilypie First Birthday tickers Lilypie Angel and Memorial tickers Lilypie Angel and Memorial tickers

Dra mig nära dig, låt mig aldrig gå.

"Dra mig nära dig. Låt mig aldrig gå."
Så går versen i min absoluta favoritsång. En gammal gammal lovsång.
När livet känns riktigt skit är det den jag sjunger - och genast känns det bättre.
Men den sätter också ord på det lilla barnets högsta önskan.
Dra mig nära dig, låt mig aldrig gå.
Det är allt ett barn vill.
De vill ha någon som drar dem till sig, som håller om dem, som aldrig vill släppa taget.
Rafael kommer ofta till mig - kramar om mig och viskar "min mamma", jag viskar tillbaka "min Rafael". För oss är det en ritual som behövs. En liten och lätt bekräftelse som säger så mycket mer än orden i sig.
Denna lilla procedur som i praktiken tar en minut - säger jag älskar dig, du är viktig för mig, jag är stolt över dig, du kan lita på mig, jag ska skydda dig, du är min värld, du är det finaste jag vet, jag kommer aldrig att lämna dig.
 
Det är så viktigt att vi bekräftar våra barn. Att vi inte fastnar i lunket av att "hen vet redan att jag älskar hen". 
Ett barn behöver höra att det är älskat, höra att det är viktigthöra att du alltid kommer att finnas där.
Att höra är att tro.
Det är inte svårare än så. "Seing is believing" heter det väl, säger du. Inte när det gäller barn - säger jag.
Det du matar ditt barn med - psykiskt menar jag nu - är också det barnet kommer att tro på.
Berättar du varje dag för ditt barn att det gör fel, att det är elakt eller jobbigt - är det också vad barnet tillslut kommer att tro om sig själv.
Talar du däremot om för ditt barn varje dag att det är duktigt, fint, gör dig stolt och alldeles underbart precis som det är - så är det det du skickar med ditt barn istället.
 
Tänk efter - om någon säger till dig varje dag hur värdelös du är - så kommer du efter en tid att börja känna dig värdelös. Allt positivt som sägs däremellan försvinner och det enda du snappar upp är just ordet värdelös.
 
"Men hen måste ju få veta när hen gör fel!" - absolut. Och jag kan sätta pengar på att hen redan vet att det blev tokigt. Långt innan du hinner säga något alls. 
För ett barn menar aldrig att vara elakt. Ett barn föds bara utan impulskontroll och konsekvenstänk.
Din roll som förälder är att lära ditt barn dessa två.
Hur lär du dig bäst?
Genom att någon skriker och stänger in dig på ditt rum - eller genom att någon lungt och tålmodigt förklarar vad som gick fel och varför?
För min del gäller iallafall det senare.
Hur ska ett barn kunna veta och förstå vad som gick fel - om ingen tar sig tiden att förklara?
 
Här sluts cirkeln och vi kommer tillbaka till frasen "dra mig nära dig, låt mig aldrig gå". Ett barn - stort som litet - behöver närhet. När mina barn är riktigt arga - sådär så att saker flyger och taket lyfter - så brukar jag helt enkelt fråga vill du ha en kram.
Visst tar det emot ibland, när man helst av allt hade åkt iväg på en utlandssemester utan barn och telefon i en vecka - men det behövs. För både dig och barnet.
Eller vid läggning. Visst är det frestande att pilla med telefonen. För barnet sover ju nästan.
Men really. Vad är det du ska göra som är så viktigt? Viktigare än stunden med ditt barn?
Flödet på facebook? En kommentar på instagram?
Det är så kort tid som vi har. En så liten del av ett liv som de är små.
Låt dem ta den tiden. Låt dem somna på din arm. Pilla dem i håret och sjung för dem. Låt dem vara centrum i din värld. För snart är den tiden förbi. Snart vill de somna själva och innan du vet ordet av har de flyttat hemifrån.
Låt dem somna medvetna om att inget är viktigare för dig - än just dem.
" Dra mig nära dig, Låt mig aldrig gå.
Jag lägger ner allt för dig,
Du säger mig - jag är din vän.
Du är mitt begär, du och endast du,
Ingen har en famn som du, där jag kan vila trygg just nu.
Hjälp mig hitta fram, för mig hem igen.
Du är mitt allt,
Du är vad jag behöver,
Du är mitt allt,
Jag vill va nära dig."

Kommentarer :

#1: Fruåström

Älskar den sången.. du har så rätt i din tanke. Fin och tänkvärd parallell.

Svar: Tack ❤
Rebecca Hoseia

skriven
#2: evanesse.se

Du skriver så fint och berör!

Jag behöver verkligen lära mig vad tålamod innebär (ganska ofta) och räkna till 10 när dottern svarar mig - ganska tyket emellanåt - då hon är i en trots/tidig ungdomsålder eller något. Ibland kan jag förklara lungt men ibland blir jag tokig. Men man kan bli bättre :) Tack för att du påminde mig!

Svar: Fina fina du ❤
Rebecca Hoseia

skriven
#3: Anonym

När du tar kort på S när han gjort något dumt (och sedan hänger ut honom med namn och full karete så att han om ett par år kan läsa/se detta, eller ännu värre om värstingen på skolan får tag på bilderna) eller t.ex. slagit sig hur tror du det känns? Det enda han vill är att ha en trygg famn och inte en skärm upptryckt i ansiktet som ska dokumentera allt! Har sett dina tidigare arga svar när folk kommenterat, ta till dig av kritiken istället.
PS. Lite tvetydigt att man inte ska ta upp mobilen när man nattar barnen och så är det just det du gör på bilden, tar upp mobilen för att föreviga, det är inte i bilderna minnena sitter, kom ihåg det.

Svar: Som du säkert själv ser är det nu över en månad sedan jag bloggade. Pausen jag hade innan det var ännu längre :) så oroa dig icke - mina barn får all tid i världen.
Som du också ser på bilden som enligt dig är tvetydig - så sover barnen redan. De har alltså inte "nästan somnat" - som jag nämnde i min text.
Vi har alla olika syn på bilder, minnen, dokumentation och så vidare - just därför att vi är olika individer. Visst vore det tråkigt om alla var desamma? Eller om alla gömde sig bakom en skärm och inte kunde stå för sina åsikter?
Skillnaden mellan dig och mig - är att du sitter bakom ett anonymt alias och har åsikter om hur jag sköter min barnuppfostran. Jag sitter - bakom mitt eget namn - och står för hur jag sköter mina barn.
Gällande de så kallade "arga svaren" får du väldigt gärna hänvisa så detta inte väcker några minnen hos mig. Jag försöker alltid att vara saklig och trevlig - även när jag bemöter kritik.
Hans strapatser och upptåg är en del av den han är. En del av vår vardag och endast charmigt. Han är vår Emil i Lönneberga. Men du kanske tycker bättre om bloggar med en perfekt yta och ingen personlighet? :) nätet är fulla av dem - det är isåfall bara för dig att välja en annan blogg att läsa. Varmt välkommen med fler åsikter och funderingar - kära anonym. Med varma hälsningar// arga Rebecca 👍🏼
Rebecca Hoseia

skriven
#4: Susan Björklund

Jag älskar dig. Jag är stolt över dig. Jag vill aldrig gå. You are my person. You will always be my person./ mamma

Svar: Och jag dig ❤
Rebecca Hoseia

skriven
#5: Evanessè - Jennie

Men alltså vem är den här anonym? Man skriver väl precis vad man vill på sin blogg? Och om det inte passar, läs inte! Jag blir riktigt irriterad på människor som ska ha en massa åsikter om det ena och det andra. Anonym är säkert en sån där viktigpetter annars också! Utan att gå in för mycket på den totalt meningslösa "kritiken" är det så här.

Anonym:
1) man följer en blogg för att man fastnar för något, till exempel om föräldra- och småbarnslivet 2) det är perfekt att blogga medan barnen är små, för hur mycket minns man annars? 3)jag är avundsjuk på dem som är mer öppna om hur saker faktiskt är, och inte är det rosa moln hos någon 4) S är som vilken annan busig unge som helst och det är väl inte konstigt att berätta om hans upptåg? Vad jag kan se står det inte några elaka saker, eller att blogginnehavaren - Rebecca - på annat sätt än kärleksfullt - berättar om hennes son. 5) Anonym verkar inte ha läst andra bloggar och Rebecca kan ju liksom ta åt sig äran över att vara lite extra speciell, men vad jag vill säga till Anonym så har du bra mycket mer "hemskheter" att läsa om på andra ställen. 6) Tar kort i tid och otid gör vi alla, och jag Till och med Innan barnen har somnat, o my....

Svar: Tack fina du ❤
Rebecca Hoseia

skriven

Kommentera inlägget här :