Lilypie Kids Birthday tickers Lilypie Kids Birthday tickers Lilypie Kids Birthday tickers Lilypie First Birthday tickers Lilypie Angel and Memorial tickers Lilypie Angel and Memorial tickers

Dra mig nära dig, låt mig aldrig gå.

"Dra mig nära dig. Låt mig aldrig gå."
Så går versen i min absoluta favoritsång. En gammal gammal lovsång.
När livet känns riktigt skit är det den jag sjunger - och genast känns det bättre.
Men den sätter också ord på det lilla barnets högsta önskan.
Dra mig nära dig, låt mig aldrig gå.
Det är allt ett barn vill.
De vill ha någon som drar dem till sig, som håller om dem, som aldrig vill släppa taget.
Rafael kommer ofta till mig - kramar om mig och viskar "min mamma", jag viskar tillbaka "min Rafael". För oss är det en ritual som behövs. En liten och lätt bekräftelse som säger så mycket mer än orden i sig.
Denna lilla procedur som i praktiken tar en minut - säger jag älskar dig, du är viktig för mig, jag är stolt över dig, du kan lita på mig, jag ska skydda dig, du är min värld, du är det finaste jag vet, jag kommer aldrig att lämna dig.
 
Det är så viktigt att vi bekräftar våra barn. Att vi inte fastnar i lunket av att "hen vet redan att jag älskar hen". 
Ett barn behöver höra att det är älskat, höra att det är viktigthöra att du alltid kommer att finnas där.
Att höra är att tro.
Det är inte svårare än så. "Seing is believing" heter det väl, säger du. Inte när det gäller barn - säger jag.
Det du matar ditt barn med - psykiskt menar jag nu - är också det barnet kommer att tro på.
Berättar du varje dag för ditt barn att det gör fel, att det är elakt eller jobbigt - är det också vad barnet tillslut kommer att tro om sig själv.
Talar du däremot om för ditt barn varje dag att det är duktigt, fint, gör dig stolt och alldeles underbart precis som det är - så är det det du skickar med ditt barn istället.
 
Tänk efter - om någon säger till dig varje dag hur värdelös du är - så kommer du efter en tid att börja känna dig värdelös. Allt positivt som sägs däremellan försvinner och det enda du snappar upp är just ordet värdelös.
 
"Men hen måste ju få veta när hen gör fel!" - absolut. Och jag kan sätta pengar på att hen redan vet att det blev tokigt. Långt innan du hinner säga något alls. 
För ett barn menar aldrig att vara elakt. Ett barn föds bara utan impulskontroll och konsekvenstänk.
Din roll som förälder är att lära ditt barn dessa två.
Hur lär du dig bäst?
Genom att någon skriker och stänger in dig på ditt rum - eller genom att någon lungt och tålmodigt förklarar vad som gick fel och varför?
För min del gäller iallafall det senare.
Hur ska ett barn kunna veta och förstå vad som gick fel - om ingen tar sig tiden att förklara?
 
Här sluts cirkeln och vi kommer tillbaka till frasen "dra mig nära dig, låt mig aldrig gå". Ett barn - stort som litet - behöver närhet. När mina barn är riktigt arga - sådär så att saker flyger och taket lyfter - så brukar jag helt enkelt fråga vill du ha en kram.
Visst tar det emot ibland, när man helst av allt hade åkt iväg på en utlandssemester utan barn och telefon i en vecka - men det behövs. För både dig och barnet.
Eller vid läggning. Visst är det frestande att pilla med telefonen. För barnet sover ju nästan.
Men really. Vad är det du ska göra som är så viktigt? Viktigare än stunden med ditt barn?
Flödet på facebook? En kommentar på instagram?
Det är så kort tid som vi har. En så liten del av ett liv som de är små.
Låt dem ta den tiden. Låt dem somna på din arm. Pilla dem i håret och sjung för dem. Låt dem vara centrum i din värld. För snart är den tiden förbi. Snart vill de somna själva och innan du vet ordet av har de flyttat hemifrån.
Låt dem somna medvetna om att inget är viktigare för dig - än just dem.
" Dra mig nära dig, Låt mig aldrig gå.
Jag lägger ner allt för dig,
Du säger mig - jag är din vän.
Du är mitt begär, du och endast du,
Ingen har en famn som du, där jag kan vila trygg just nu.
Hjälp mig hitta fram, för mig hem igen.
Du är mitt allt,
Du är vad jag behöver,
Du är mitt allt,
Jag vill va nära dig."

Sneakpeak!

Ikväll har vi också hunnit med en del pyssel i studion hos svärföräldrarna.
Så snart det är klart bjussar jag på en länk här på bloggen - vårt sätt att önska er alla en god jul.
Så håll utkik!
 

God jul med en topping av kräk

Idag firade vi jul med Rafael då han har den "riktiga" julen hos pappa i år.
Visst är det lite vemodigt att behöva ha sitt barn vartannat år.
Men samtidigt är jag så glad att vi kan komma överens. Allt för många föräldrar ställer till med så mycket bråk kring just högtider. Och det tycker jag är så fel.
Det är sällan bråken grundar sig i barnets bästa - utan oftast handlar det om egoism. Min jul, min födelsedag, mitt nyår. FEL. Barnets jul, barnets födelsedag, barnets nyår.
Barnet har rätt till båda föräldrar. Behöver båda sina föräldrar.
Varje gång du ställs inför ett dilemma borde frågan du ställer dig vara "vad är viktigt för mitt barn och vad är viktigt för mig".
Exempel - du ska resa bort och träffa en gammal barndomsvän - som också har barn. För dig är det jätteviktigt att ditt barn följer med - jag menar - man vill ju visa upp sin guldklimp - och hen kommer ju att få så roligt med de andra barnen.
Samma helg har barnet också en teateruppvisning som hen övat inför hela hösten. Vad tror du är viktigast ur barnets synpunkt?
För mig blir det ganska självklart - barnet vill såklart få visa upp sin teater med sina kompisar, avsluta det hen jobbat med hela terminen.
 
Jag säger absolut inte att alla föräldrar är nyttiga föräldrar - men jag säger att barnet har rätt till sina båda föräldrar. Kanske mindre av den ene, och mer av den andre - men detta skall isåfall avgöras av vad som blir bäst och mest uppbyggande för barnet - inte av den enes egoism.
Ett barn är inte din rättighet - din ägodel - du är barnets rättighet.
 
Och vad är väl egentligen en högtid. En dag som vilken annan! Vad gör det egentligen att fira jul den 17e istället för den 24e? I praktiken är det enda som skiljer dessa två huruvida kalle anka går på tvn eller ej.
Här ska vi fria jul tre gånger i år.
En gång idag - med Rafael - en gång den 24e med Silas, Saga-Vilhelmina och sambons familj, och en gång i melandagarna med full styrka i barn och min familj. Mer av det goda helt enkelt!
Här kommer lite bilder från vår julafton;
Igår fick jag hämta Rafael i skolan. Inte ens trettio minuter in på skoldagen .
Den stackarn hade spytt - och hann spy tre gånger till efter att jag kom till skolan.
Men det verkar som tur var inte vara vinterkräksjukan. Mitt absoluta hatobjekt.
Han spydde nämligen inte mer efter att jag hämtade honom - och lyckades peta i sig både pasta, pannacotta och lite chips. Halelujah.
Däremot hade han hög feber och sov väldigt dåligt natten till idag. Så något är inte riktigt som det ska.
Min lille.
Imorgon blir det lek med julklapparna de fick idag. Jag sparade en del till nästa jul - den i mellandagarna - men det blev en hel del idag också!
Bland annat fick de varsin robo-fish (tror jag att det heter) av farmor och farfar (extrafarmor och extrafarfar för Rafaels del) som vi skall bygga hem åt. Vi måste också dekorera våra stackars pepparkakshus om det skall hinnas med innan Rafael åker igen.
Så det står en hel del på schemat endå!
Annars blir det en lugn dag i temat krya på sig.